Markörbaserad journalgranskning inom psykiatrin 3

I förra inlägget kommenterade jag de dramatiska siffrorna att var sjätte patient inom psykiatrin dabbas av vårdskador. Jag kunde också ge det lugnande beskedet till kronobergarna att risken för vårdskador i Kronoberg, enligt samma undersökning, är betydligt lägre: bara 2,2% (d.v.s. en åttondel av riksgenomsnittet).

Varför inte bara slå sig för bröstet och nöja sig med de positiva (för Kronoberg) siffrorna? Jo, för jag är tveksam till hur de har kommit till.

Markörbaserad journalgranskning går till som så att ett antal personer läser igenom patientjournaler och letar efter markörer som anses vara risker för potentiella vårdskador. Sedan kontrollerar samma personer om patienten har drabbats av en vårdskada. Det hela resulterar i ett dokument som beskriver kvalitetsbrister och ger en uppfattning om hur vanligt det är med vårdskador. Denna typ av granskningar har tidigare utförts inom somatiken (kroppssjukvården) men man har överfört tankesättet på psykiatrin och publicerar nu den första undersökningen. Det som anses vara vårdskador inom psykiatrin är t.ex. ”förlängd vårdtid” eller ”avsiktlig självdestruktiv handling” medan det som anses vara markörer är: ”ingen fast vårdkontakt”, ”ingen genomfört kroppslig undersökning vid inläggning”, ”ingen genomförd suicidriskbedömning” eller ”fler än tre antidepressiva läkemedel”.

Läkartidningen har en artikel om detta

Här är problemen:

1. Det finns ingen relevant definition av vårdskador inom psykiatrin. ”Avsiktlig självdestruktiv handling” är svårtolkat. Jag, som har arbetat tio år med självdestruktivt beteende, menar ju att självdestruktiva handlingar är vårdskador för att vården tagit bort patientens egenansvar genom suicidriskbedömningar och tvångsinläggningar.  Kontrollmyndigheterna (som inte har en aning om vad de pratar om) menar tvärtom att avsiktliga självdestruktiva handlingar är en följd av att vården missat att göra suicidriskbedömningar och tvångsinläggningar.
2. Det finns ingen säker koppling mellan markörerna och skadorna. Vi vet idag inte vilka eventuella markörer som leder till vårdskador. Det går alltså inte att uttala sig om att kvalitetsbrister har lett till vårdskador.
3. Journalgranskarna har inte tränat upp samsyn. Trots att det finns en manual för markörer och vårdskador så är den slutgiltiga tolkningen upp till den enskilde granskaren. Det som tolkas som vårdskada i en region kanske inte tolkas på samma sätt i en annan region.

Idag vet vi inte i vilken utsträckning vårdskador sker, vi vet inte vad som är en vårdskada, vi vet inte vilka markörer som leder fram till vårdskador och vi kan inte jämföra olika regioner och landsting!

Däremot är detta ett oerhört viktigt projekt av andra orsaker. Det förtydligar att det förekommer vårdskador inom psykiatrin och det ger oss en grund för att börja diskutera vad som ska räknas som skada, och hur detta ska definieras och mätas. Det ger oss i framtiden en möjlighet att fastslå vilka markörer som leder fram till vilka skador (och vilka markörer som inte gör det) och med träning kan vi få en större samsyn mellan olika regioner och landsting.

Det är alltså ett viktigt första steg på en tusenmilaresa, men det är inte så att resan är avklarad.