Nyårsmål 2019
För fyra år sedan ställde jag upp mål för det kommande året. Nu blev ju inte året 2015 riktigt som planerat och 2016 har till stor del fått gå till att reparera skadorna från 2015. 2017 började det däremot röra sig i rätt riktning igen, och 2018 . Målen är fortfarande inte uppfyllda men en del har fortsatt röra sig i positiv riktning:
1. Få socialstyrelsen/IVO att överge sin fixering på suicidriskbedömningar. – Vi är inte där ännu men det händer något i alla fall. Under september 2017 försvann plötsligt den drygt elva år gamla idén att alla självmord ska Lex Maria-anmälas. Suicid skulle därför inte, per automatik, räknas som vårdskador. Fortfarande ska det utföras lokala händelseanalyser efter suicid (även om man fortfarande inte har en aning om hur man kan förhindra detta och således inte kan göra en händelseanalys). Fortfarande räknas utebliven suicidriskbedömning som en riskfaktor för framtida självmord, vilket naturligtvis är ren vidskepelse.
2. Sammanslagning av Neuropsykiatrin och Psykiatrin i Kronoberg. Nej, och jag har fortfarande inte intrycket av att vi kommer närmare någon lösning. Den patientgrupp (som både har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och psykisk sjukdom) som är i störst behov av tydlighet och struktur i omhändertagandet ska fortsätta gå till två parallella enheter som gör i stort sätt samma sak fast på olika sätt. Utredning av neuropsykiatriska tillstånd ska fortfarande utföras på två olika sätt beroende på var patienten råkar hamna först. Region Kronoberg har här valt att lägga in en klumpig, dyr och ovetenskaplig organisationsuppdelning som vi får försöka hantera ytterligare ett år.
3. Tydliga vårdplaner på alla patienter på Allmänpsykiatriska enheten. – Ja! Från och med september finns fungerande vårdplaner och stöd för detta i datajournalen Cambio Cosmic. Alla patienter inom psykiatrin har ännu inte vårdplaner, men åtminstone 25-30% har hunnit få det under det dryga år som möjligheten har funnits. Detta får anses vara ett stort framsteg! Vi kan plötsligt enkelt se vad vi egentligen gör för insatser för patienter och vad detta är tänkt att leda till. Patienten har ett enkelt sätt att kontrollera vad mål och planerade insatser är och möjlighet att diskutera detta.
4. Förändrad metod vid händelseanalyser. Det kanske har börjat röra på sig även här, och en delorsak är förmodligen att IVO inte längre har kravet på Lex Maria-anmälningar vid vart suicid. Kliniken utreder nu om någonting i vården inte utfördes som planerat, men Kronoberg har åtminstone börjat vara tydliga med att påtala att det inte går att uttala sig om huruvida insatser, eller uteblivna insatser, hade någon påverkan på utfallet. Kliniken har till och med, i enstaka fall, vågat tala om för IVO att de saknar vetenskaplig grund i sina iakttagelser och påståenden. Det är faktiskt ett stort steg i rätt riktning.
5. Definition av begreppet vårdskador inom psykiatrin. Även här händer det något. Det som kallas markörbaserad journalgranskning är ett frö för att diskutera och definiera vårdskador inom psykiatrin. Det skulle kunna leda till något positivt. Jag behåller dock en viss skepsis tills jag ser vettiga resultat.
Jag återanvänder mina mål ytterligare ett år
dralbinsson 
Jättebra inlägg!
Region Kronoberg har valt en ineffektiv, kostnadsineffektiv och ovetenskaplig organisationsuppdelning. Nuvarande organisationsuppdelning har bidragit till en ineffektiv vård för neuropsykiatrisk- och psykiatriska patienter.
Regiondirektören Martin Myrskog har ett övergripande ansvar att tillgodose vård utifrån invånarnas/patientenas behov. Myrskog ska leda, styra, organisera och samordna den samlade hälso- och sjukvården utifrån invånarnas/patienternas behov. Målet är att skattemedel ska användas på ett ändamålsenligt sätt. Myrskog bedriver en ineffektiv styrning och organisering av hälso- och sjukvården i Regionen Kronoberg.
Det stora antalet inblandade aktörer från olika organisationer/enheter i kombination med splittrad styrning skapar ineffektivitet. För att komma tillrätta med dessa brister krävs åtgärder på alla nivåer avseende styrning, struktur, organisationskultur, samarbete, organisering och arbetssätt som bättre möter patienters behov.
Den offentliga sektorn i Sverige omfattar statlig, kommunal och landstings/region verksamhet. Verksamheterna skiljer sig i hög grad, t ex utbildning, polis, försvar, domstolar och, det som denna kommentar i handlar om är, hälso- och sjukvård. Det som i huvudsak skiljer offentlig verksamhet från privat verksamhet är att offentlig verksamhet styrs av politiker valda av medborgarna i Sverige. Finansieringen sker i huvudsak via skattemedel och målet är att dessa medel ska användas på ett ändamålsenligt sätt. Utgångspunkten för styrning av offentlig sektor utgörs av grundlagarna kompletterat med specifika lagar, t ex. Kommunallagen och Förvaltningslagen. Lagarna kompletteras med särskilda föreskrifter som utfärdas av bland annat Socialstyrelsen. En verksamhet som bedrivs i både kommuner och landsting/regioner är hälso- och sjukvård och regleras i hälso- och sjukvårdslagen.
Målet för svensk hälso- och sjukvården är en god hälsa och att tillhandahålla vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården kännetecknas av hög specialisering och komplexa tjänster som involverar många olika professioner och organisationer. Denna specialisering gör det möjligt att bedriva en effektiv vård men det kan också ge problem för inblandade aktörer. Patienterna kommer t ex. i kontakt med många olika professioner och enheter vilket leder till en fragmentisering av vården, ibland med långa väntetider mellan vårdkontakterna och enheter. Detta innebär en utmaning för ledningen när värde ska skapas för patienten samtidigt som resurserna används effektivt. Integration handlar därför om att hitta nya sätt för att organisera av verksamheten mellan olika professioner, funktioner och organisationer.
Utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård är av intresse för många ur olika perspektiv; t ex. patientsäkerhet, ekonomi, kompetensförsörjning, organisering.