Myter – enligt ”Stör döden”

Jag dröjer mig kvar vid kampanjen ”Stör döden” ett inlägg till

Stör döden är ett initiativ av Suicide Zero, Mind och SPES, med stöd från Stockholms Läns Landsting och Nationellt Centrum för Suicidforskning och prevention (NASP).
Annonskampanjen har en hemsida, en affisch och en radiogingel. På hemsidan listar kampanjen ett antal myter om suicid – eller åtminstone uttryck som kampanjen anser är myter.

Ordet ”myt” används i svenska språket både om berättelser av religiös karaktär och i betydelsen ”uppdiktad historia”. I båda fallen används ordet tydligt som motsatsen till faktauppgift. Myten är alltså en form av lögn – fast utan det bedrägliga uppsåt som finns inneboende i lögnen.

Jag problematiserar lite kring de angivna myterna:

Myt: Det går aldrig att hindra någon som har bestämt sig

Nja. Det är väl ingen som tror på detta. Däremot används uttrycket ibland som en tröstande tanke, när man har förlorat en patient, eller en närstående. Det man egentligen menar är att: det går aldrig att veta vem som har bestämt sig – och således går det inte att förhindra. I den betydelsen är detta inte alls en myt utan en faktauppgift.

Myt: Att fråga om självmord kan ”väcka den björn som sover”

Detta kanske var en myt för många år sedan. Idag går myten åt andra hållet. Det anses sedan decennier som helt ofarligt att fråga om självmord inom psykiatrin. Kunskapsunderlaget ”Vård av suicidnära patienter” från socialstyrelsen hänvisar till och med till en studie av Gould et al för att bevisa ofarligheten med att ställa frågor om suicidalitet. Jag har läst denna studie och den går inte på något sätt att överföra till praktik i verkliga livet. Att hänvisa till en så svag studie talar enbart om desperation.

Den som arbetar med reklam skulle se saken på ett annat sätt. Inom reklamen upprepas ett budskap gång på gång för att förmå människor att ändra sitt beteende. Vanligtvis är tanken att förmå en grupp kunder att köpa en viss produkt. Samma psykologi gäller med stor sannolikhet om en behandlare inom psykiatrin återupprepar frågor om suicidalitet, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, vilket man uppmanas att göra under sin behandling.

Den stora risken med frågor om suicidalitet är ändå den oro som behandlaren upplever. När svaret kommer från patienten, att den har tankar om att ta sitt liv, så reagerar många behandlare med oro. Patienten remitteras vidare till någon främling (kanske en tillfällig läkare på psykiatriska akutmottagningen), patienten läggs in på sjukhus, eventuellt genom tvångsvård, patienten övervakas, patienten medicineras med läkemedel som saknar indikation för suicidalitet. Som jag ser det ökar dessa insatser risken för genomfört självmord i slutändan.

Att fråga om självmord kan med stor sannolikhet väcka den björn som sover.

Myt: Den som talar om att ta sitt liv gör det inte

Det lär finnas någon studie som har noterat ett samband mellan de som pratar om självmord och de som senare utför självmord. Jag har inte sett denna studie själv, men ställer mig ytterst skeptisk på hur en sådan studie kan utföras med någon som helst vetenskaplig säkerhet.

Oavsett om det finns en studie så är detta inte en myt, åtminstone inte när det gäller psykiatrisk verksamhet. Det saknar nämligen logik att den som planerar att ta sitt liv skulle nämna detta för psykiatrisk personal, eftersom alla patienter är fullt medvetna om att den psykiatriska personalen ser det som sin uppgift att förhindra självmord. Patienter som talar om att ta sitt liv inom psykiatrin gör det i kommunikativt syfte. Orsaken kan vara att man vill bli stoppad, eller att man önskar få någon insats, eller att man vill poängtera hur dåligt man faktiskt mår.

Vid händelseanalyser efter självmord har det nästan alltid noterats att patienten hade en låg risk för att ta sitt liv (i de ca 75% av fallen där suicidriskbedömning genomförts). Patienten hade alltså inte kommunicerat sitt förestående suicid till behandlaren.

Myt: Pratar man om självmord vill man bara ha uppmärksamhet

Av någon orsak har ordet uppmärksamhet fått en negativ klang. Det används inom psykiatrin (och i uttrycket ovanför) i betydelsen ”oförtjänad uppmärksamhet”. Den som pratar, överhuvud taget, oavsett ämne, gör det för att få uppmärksamhet (om man inte pratar för sig själv).

Uttrycket används för att det finns människor som hotar med självmord i kommunikativt syfte. Det vanligaste kanske är i vardagliga relationer där självmordshot kan vara ett sätt att påverka sin omgivning. Uttryck som: ”Jag kan inte leva utan dig”, eller: ”Det är lika bra att jag tar livet av mig” är, i vissa relationer, vardaglig kommunikation. När samma kommunikation används av patienter inom psykiatrin brukar detta avfärdas med att ”patienten bara vill ha uppmärksamhet”. Följdfrågan bör naturligtvis vara: -Varför använder patienten detta uttryck för att få uppmärksamhet?

Myt: Den som tar sitt liv vill verkligen dö

Jag är ytterst tveksam till om någon egentligen tror detta. Inom psykiatrin är vi ganska medvetna om att suicidalitet är ett fluktuerande förlopp där självmordstankar och självmordsrisk kommer och går. Vi är medvetna om att den suicidala processen snarare är en kamp för att överleva. Vi är också medvetna om att självdestruktivitet ofta kan innebära en kommunikation där ett budskap kan vara ett ”rop på hjälp”, även om destruktiviteten ibland leder till död.

Myt: Anhöriga vill inte prata om det självmord som drabbat dem

Det här är väl knappast någon myt. Alla tänker väl att anhöriga vill (och behöver) någon att prata med. Däremot vill anhöriga kanske inte pratat om det självmord som drabbat dem med vem som helst, när som helst. Man bör, som professionell, ha respekt för ämnet och kanske undvika att ta upp frågan om man inte har den tiden avsatt som samtalet kräver.

Myt: En person som har varit djupt deprimerad en tid och nu verkar glad kommer inte att försöka ta sitt liv

Denna sista punkt är ingen myt inom psykiatrin. Inom psykiatrin finns däremot den motsatta myten. Att den som varit djupt deprimerad under en tid och sedan verkar förbättras har en risk för att ta sitt liv. Bakgrunden här är att man inom psykiatrin noterat fall där människor tycks förbättras i sin nedstämdhet för att sedan plötsligt ta sitt liv. De teoretiska förklaringar man brukar använda är att den patient som är djupt deprimerad saknar den kraft som behövs för att aktivt ta sitt liv, men kan agera när depressiviteten släpper. Alternativt menar man att den som faktiskt har bestämt sig för att ta sitt liv känner en tillfällig ångestlindring som omvärlden uppfattar som en förbättring av sjukdomen.

Detta är ett dilemma inom psykiatrin som inte går att komma förbi. Oavsett om vissa, unika individer faktiskt har en ökad risk för att ta sitt liv i samband med att de utåt sett tycks tillfriskna, så går detta aldrig att använda i den praktiska verksamheten. Det finns ändå inget sätt att skilja den överväldigande majoriteten som tycks tillfriskna för att de faktiskt tillfrisknar från de unika fallen som har en risk. Det enda dessa tankar leder till är oro hos den psykiatriska personalen.

Jag upplever det som oerhört märkligt att måla upp en bild av psykiatrin och allmänheten, med att hänvisa till ett antal myter som inte existerar i verkligheten. Jag får intrycket av att det finns ett intresse att skapa en nidbild av hur människor tänker. ”Ni tror på de här myterna, men myterna är fel!” Jag tror att man underskattar både allmänhetens och psykiatrins förmåga att tänka och dra slutsatser. Kampanjen ”Stör döden” har naturligtvis den hedervärda intentionen att minska antalet självmord i landet. Jag tror inte att man går rätt väg genom att måla upp nidbilder.