Resultatet av ynkedom
Jag har tidigare kommenterat turerna kring kollegan Magnus Broberg. Jag har egentligen aldrig arbetat med Dr Broberg, men jag har haft en gles kontakt med honom samt att han var min kliniska handledare under någon vecka medan jag gjorde min ST-tjänst.
Dr Broberg var anställd under många år inom rättspsykiatrin i Växjö, och har där utfört ett enormt arbete med en svårbehandlad patientgrupp. Som specialistläkare ställs vi ofta inför ärenden som är unika. Det finns ingen vetenskap och ingen beprövad erfarenhet som avgör vad som är rätt och fel. Vi använder en blandning av våra medicinska kunskaper och våra etiska principer för att guida oss rätt i behandlingsarbetet. Inte sällan rör vi oss i gränslandet för vad som i normalfallet skulle anses vara rätt och fel. (När jag införde det som kallas för självvalda inläggningar, för tio år sedan, ansågs det vara både fel, farligt och ovetenskapligt – idag blir det mer och mer en vedertagen behandlingsinsats i hela landet).
Smålandsposten rapporterar i veckan om att Dr Broberg nu ska granskas av IVO gällande sin förskrivningsrätt:
”Förre chefsläkaren på rättspsyk anklagas för att ha skrivit ut för mycket piller. nu riskerar han rätten att skriva ut narkotikaklassad medicin. Dessutom ställs han till svars för att ha poserat med ett automatvapen.” skriver SMP
Det IVO ska granska är huruvida Dr Broberg har förskrivit för mycket beroendeframkallande läkemedel. Smålandsposten tar också upp att Broberg åkt på en utlandsresa tillsammans med familjen till en patient (han har dock betalat resan själv och detta ska inte granskas ytterligare). Vidare har det tagits ett kort då han håller i ett skjutvapen och detta foto publiceras också i pappersversionen av tidningen.
Det som Smålandsposten rapporterar är inget nytt som har hänt utan det handlar om efterspelet till den konflikten som slutade med att Dr Broberg köptes ut från rättspsykiatriska kliniken. Som jag har tolkat händelseförloppet så har klinikledningen använt Brobergs kliniska beslut som maktmedel. Beslut som, när de fattades, ansågs vara korrekta men som i efterhand går att anmäla som tveksamma.
Det här är en dålig långsiktig strategi från ledningen. Vården behöver läkare som vågar fatta beslut. Att använda anmälningar i efterhand som maktmedel odlar fram en rädd och beslutsoförmögen läkarkår. Det leder inte till god vård. Varför skulle någon läkare acceptera att arbeta med svårbehandlade patienter, som kan behöva insatser där det inte finns färdigskrivna manualer?
Jag har också skrivit ut läkemedel över rekommenderade doser i FASS, när jag ansett att det är medicinska motiverat. Och när jag letar bland gamla semesterbilder hittar jag även en bild på mig själv från en utlandsresa från 1991. Titta noga. Jag håller i ett vapen. Jag lånade det av guiden för att ta bilden. Det är väl bäst att publicera den om IVO skulle behöva utreda mig i framtiden.
dralbinsson 
Bra inlägg!
Konflikten och oenigheterna mellan Dr Broberg och ledningen i Region Kronoberg handlar nog om riktning, maktlystnad och inskränkthet.
Rättspsykiatrin går i fel riktning. En vanlig uppfattning bland allmänhet, journalister och advokater är att rättspsykiatrisk vård medför en kortare inlåsningstid än en fängelsedom. Så var det förr men idag är situationen annorlunda. Socialstyrelsens undersökning visar att den genomsnittliga vårdtiden för inlagda patienter där domstol beslutar om utskrivning, var drygt 5½ år. Mer än fjärdedel hade vårdats längre tid än 7 år och bland dem fanns flera med vårdtider mellan 30-60 år.
Man måste fundera på om rättspsykiatrisk vård står på en riktigt grund. Är rättspsykiatrisk vården inriktad på rehabilitering och ett liv utanför sjukhus? Är vårdtiderna rimliga utifrån ett medicinskt rehabiliteringsperspektiv? Ska dessa människor överhuvudtaget vårdas inom sjukhus, på rättspsykiatriska sjukhus? Är rättspsykiatrin psykiatrins gökunge, dvs. försvinner så mycket resurser till rättspsykiatrisk vård att övriga grenar av psykiatrins urlakas?
Många som arbetar i rättspsykiatrin hävdar att dåliga vårdresultat beror på omständigheter utanför rättspsykiatrins kontroll. Man menar att patienterna redan från början är illa däran och svåra att hjälpa. Dessutom sätter lagstiftning och myndigheter käppar i hjulet för vården. Det ligger en hel del i detta. Många patienter har en svår livssituation bakom sig och de lider inte bara av psykisk sjukdom utan även av missbruk, hjärnskador, grava sociala problem etc. det är också sant att samhällets juridiska och administrativa regelverk inte alltid gynnar rättspsykiatriska rehabilitering. En kommun kan t ex. försvåra ett behandlingsarbete genom att inte lösa boendefrågor på ett bra sätt.
Men det är inte hela sanningen. Det finns interna missförhållanden i rättspsykiatrin som också förklarar de dåliga behandlingsresultaten. Jag syftar inte bara på en gammaldags och ovetenskaplig vårdkultur utan också på att kunskaper om modern rehabilitering är en bristvara. Det är t ex. missuppfattning att kriminalitet hos psykisk sjuka måste behandlas i psykiatrin för att minska risken för återfall i brott. Många av dem som vårdas i rättspsykiatrin har inte begått brott på grund av sin psykiska sjukdom utan därför att de har en kriminell livsstil och missbrukar alkohol och narkotika. Den psykiska sjukdomen kan ha bidragit till att det gått överstyr men många har debuterat i brottslighet och missbruk långt innan de blev psykisk sjuka.
De flesta som begått brott, vare sig de är sjuka eller friska, måste bryta en antisocial livsstil, byta umgänge, få hjälp med olika slags sociala problem och missbruk. De psykiskt sjuka som också är kriminella behöver givetvis psykiatrisk vård, men den behöver inte nödvändigtvis ges på en låst sjukhusavdelning, år ut och år in. De enda som har god nytta av rättspsykiatrisk vård som den ser ut i dag, är de psykiskt sjuka som inte är missanpassade och de som är mycket svårt sjuka.
För inlåsta rättspsykiatriska patienter kan vården således resultera i att de blir än mer missanpassade. Då blir risken för försämring och återfall i brott efter utskrivning högre än den var från början. Ett noga genomtänkt individuellt rehabiliteringsprogram skulle kunna motverka detta. Inom svensk rättspsykiatri saknas dock modern rehabiliteringskunskap. Även intresset för forskning om rättspsykiatrisk rehabilitering är med få undantag närmast dött. Ett kunskapsområde som därmed har tilldragit sig stort intresse inom rättspsykiatrin och band dem som beslutar om forskningsanslag, är metoder för riskbedömning av framtida våldshandlingar. De är framförallt allt studerade på människor med psykisk sjukdom, trots att de inte har någon särskild stor risk för att begå brott. Andra riskgrupper t ex. yrkeskriminella, vissa missbrukare, människor som rör sig runt Stureplan nattetid, yngre män etc. har inte blivit föremål för riskbedömningsstudier, än mindre specifik lagstiftning riktad mot dem som grupp. Det är en renodlad form av strukturell diskriminering av de psykiskt sjuka. Riskbedömningsmetoderna stor dessutom på osäker vetenskaplig grund och borde användas med stor försiktighet. Medicinsk vetenskap ska inte tillgodose det behovet bara för att det finns. I grunden handlar det om etik och, i förlängningen, om vetenskap och psykiatri kan motstå politiska påtryckningar eller ej.
I praktiken får de flesta patienter som döms till rättspsykiatrisk vård sin vårdtid utmätt utifrån en skattad risk för ny brottslighet, inte efter det psykiatriska vårdbehovet, än mindre efter behovet av psykiatrisk vård på sjukhus. De är låste för att man är rädd för dem, inte för att de behöver psykiatrisk vård. Storleken på den tänkta risken för återfall beror bland annat på samhällsklimatet. Har det nyligen skett ett uppmärksammat våldsbrott av en psykiskt sjuk person, förlängs vårdtiden för alla rättspsykiatriska patienter i landet. Det är ingen idé att begära utskrivning eftersom igen i ansvarig ställning då vågar ta några ”onödiga risker”. Över tid har vårdtiderna för vårddömda förlängts rejält och det finns två huvudförklaringar till detta. Dels är de som nu döms till rättspsykiatrisk vård i sämre skick än för 10–20 år sedan och dels har attityden mot psykiskt sjuka som begår brott hårdnat. Alla psykiatriker som förhandlat utskrivning av rättspsykiatriska patienter i länsrätt kan vittna om den stora attitydskillnaden. Samma utveckling ses i många andra länder.
Rättspsykiatrins institutionskultur kosta vara sig det ligger någon i sängen eller inte. Nu har byggts och planeras nya rättspsykiatriska sjukhus på flera ställen i ladet. Det kommer att skapa bättre vårdmiljöer men också mindre intresse för att utveckla effektivare vårdprocesser med rötter i samhället, inte på institution. Det är således troligt att de förlänger vårdtiderna, i varje fall om inte utbyggnaden motsvaras av en behövlig nedläggning av gamla rättspsykiatriska inrättningar.
Den nuvarande modellen med dyr, ineffektiv och skadlig institutionsvård är inte förenlig med en modern vetenskaplig baserad medicinsk verksamhet som syftar till att rehabilitera psykiskt sjuka personer som begått brott. Den utmanar läkaretikens grundprincip att bara använda medicinska kunskaper för patientens bästa. Den dyrbara inlåsningsfilosofin riskerar lite kritik. Allmänheten klagar inte, patientföreningarna, professionen och vetenskapens företrädare är tysta. Det saknas en levande diskussion bland psykiatrikerna om detta.
Rättspsykiatrins problem utgår från dess dubbla uppdrag som vilar i två motsatta kulturer: medicinsk och straffrätt. Det leder till ofrånkomliga motsättningar av flera slag, t ex. vård kontra säkerhet, sjukvård eller kriminalvård, institutionsvård eller rehabilitering. Efter en längre tids vandring mot den straffrättsliga polen är det dags för rättspsykiatrin att flytta sig mot den medicinska polen. Kriminalitet är ingen psykisk sjukdom och ska inte behandlas inom rättspsykiatrin. När det sker, som nu, av-medikaliseras rättspsykiatrin.
Rekommendera en bra film ”En värld utan slut (originaltitel: World without end)”. I huvudrollerna ser vi: Ben Chaplin, Charlotte Riley, Tom Weston-Jones och Cynthia Nixon. Filmen visar människans grymhet, maktlystnad och inskränkthet.
Det är inte Broberg som det skall tas heder och ära av, utan snarare ledningen och den som efterträdde Broberg.
Broberg är en man som har rättspatos och civilkurage, vilket är det som lett till smutskastningen av hans person från ledningen.
Att det är Christian Möller från RMV och Göteborg som skickas ner till att efterträda Broberg, det är ingen slump.
Den dagen någon grävande journalist granskar vad som skedde mot Broberg, då kommer mycket skit inom RMV att komma fram.
Det är ungefär som i USA och dess fängelsesystem, att privata aktörer tjänar pengar på att hålla folk inlåsta så länge som möjligt.
Här är det istället landsting och RMV som bollar med mkt stora summor pengar, då den här typen av inlåsning kostar lika mycket som för de som sitter på Fenix-avdelning.