Neuroleptikum mot suicidrisk

Ett av de svåraste besluten att fatta som psykiatriker är huruvida en patient ska vårdas med tvångsvård.

Psykiatriker har laglig rätt att vårda patienter mot deras vilja i mycket särskilda fall. Patienten måste lida av en ”allvarlig psykisk störning”, måste vara i oundgängligt behov av inneliggande psykiatrisk vård och det måste vara fastställt att patienten inte accepterar vården på annat sätt. Det är alltså möjligt, men långt ifrån enkelt, att låsa in patienter på en psykiatrisk avdelning.

Det svåraste beslutet tycker jag är att vårda en patient på öppen psykiatrisk tvångsvård och använda tvångsvården för att få en patient att medicinera med neuroleptikum. Patienten upplever inte sig själv som så sjuk så att den måste ta läkemedel och med läkemedel i kroppen är patienten ofta så symtomfri att den inte uppfattas som ”allvarligt psykiskt störd”. Även om flera studier tidigare har påvisat stor nytta med neuroleptikabehandling vid psykossjukdom är det ändå med stor tvekan jag använder tvångsvård för att medicinera mot patientens vilja.

Läkartidningen publicerar ett intressant referat av en studie (jag har ännu inte läst studien utan bara referatet):

Bristande följsamhet ökade markant risken för självmord

Studien visar att det finns en tydlig skillnad i självmordsfrekvensen hos patienter med psykossjukdom som tar sina ordinerade läkemedel, jämfört med patienter med psykossjukdom som inte tar sina läkemedel. Bättre följsamhet till behandling för de psykossjuka leder till färre självmord i hela gruppen. Samma sak gäller inte för depressioner och antidepressiva läkemedel. Studien ger inget stöd för att behandling med antidepressiva läkemedel skulle sänka risken för självmord.

Studien ger heller inget stöd för att Neuroleptika (läkemedel mot psykossjukdom) skulle minska risken för självmord generellt. Enligt studien är det bara hos patienter med psykossjukdom som riskminskningen förekommer.

Det kan naturligvis finnas andra faktorer som skulle kunna påverka resultatet. Den grupp patienter som har sämst följsamhet och som har högst självmordsrisk kanske också har högst grad av missbruk, högst grad av samsjuklighet, sämre sociala nätverk, sämre kontinuitet på behandlarsidan o.s.v. Det kan finnas andra, icke studerade, faktorer som leder till både sämre följsamhet och ökat antal självmord.

Jag ser ändå studien som ett starkt argument för att neuroleptikabehandling kan ha en skyddande effekt mot självmord för psykossjuka patienter, och därmed som ett starkt argument för att behandla psykossjuka patienter med neuroleptikum, även om detta måste ske via tvångsvård. Studien är alltså ett ytterst välkommet tillskott i kunskapsmängden.

Jag blev dock orolig när jag läste slutklämmen i referatet: ”Fynden antyder att psykosdämpande läkemedel med fördel kan övervägas vid suicidalitet när andra behandlingsformer misslyckats”. Denna mening är mycket märklig i sammanhanget. Den antyder att suicidalitet är en sjukdom eller åtminstone ett definierat tillstånd, vilket det inte är. Den gör en mycket grov generalisering att neuroleptikum skulle ha en skyddande effekt mot all form av suicidalitet, vilket studien inte alls visar.

Jag kunde inte låta bli att kommentera referatet i läkartidningen för att påpeka sista meningens märklighet, och det dröjde inte lång tid innan mina farhågor illustrerades på ett utmärkt sätt:

Vi vill så gärna se en lösning på problem så vi övertolkar och feltolkar de vi ser och hör.