Om att kasta ansvaret på andra

Jag dröjer mig kvar vid mitt förra inlägg och kommentarer i Läkartidningen:

Bristande följsamhet ökade markant risken för självmord

Nu tror jag inte att kommentarerna efter artikeln var djupt genomtänkta, utan snarare skrivna i stundens frustration, men de illustrerar så tydligt en viktig poäng när det gäller suicidprevention:

”Dags att alla läkare ta gemensamt ansvar för suicidproblematiken, undvika åsikter och bortförklaringar”

”Det är hög tid att vi börjar prata mer om självmord och lägger föreställningen att dessa människor skulle vara omöjliga att rädda åt sidan”.

Dessa resonemang är vanliga inom traditionell suicidprevention och används med ganska lite variation. Orsaken till den stora mängden självmord är brister i vården, menar man. Om vårdpersonal (däribland läkare): 1) tog ansvar, 2) undvek åsikter, 3) undvek bortförklaringar, 4) pratade mer om självmord och 5) ändrade sina föreställningar – så skulle färre människor ta sina liv.

Jag vill vara tydlig med att påpeka att det finns ingenting inom vare sig evidens eller beprövad erfarenhet som talar för att det skulle ligga något i detta. Det rör sig enbart om slagord för att försöka förklara något som vi inte kan förklara – och naturligtvis framhålla sig själv som en rättskaffens individ som verkligen vill göra gott.

Om ovanstående gäller så gäller naturligtvis motsatsen: Orsaken till självmord är att vårdpersonal är oansvariga! Den vårdpersonal som sist träffat en patient (som senare tar sitt liv) är alltså oansvarig. Vårdpersonalen bör således kunna ställas till svars för sin avsaknad av ansvar, och räcker det inte med en reprimand i en händelseanalys så bör ansvar kunna utkrävas rättsligt. Med ovanstående slagord är det således korrekt att utpeka den enskilde vårdarbetaren som skyldig efter en patients dödsfall. Den har ju varit oansvarig, haft felaktiga åsikter, haft bortförklaringar och inte pratat tillräckligt om självmord.

Det här är inga främmande argument och de genomsyrar traditionell suicidprevention. Händelseanalysen ska hitta ”orsaken till händelsen” (dvs orsaken till självmordet), och kan då peka ut vad och vem som helst inom organisationen som skyldig. De senaste åren har språkbruket i händelseanalyser svängt något och man pekar vanligtvis inte direkt ut en vårdarbetare, utan det pekas istället på en rutin, (som någon inte har följt eller som någon annan formulerat otydligt).

En annan logisk följd blir att den vårdpersonal som väljer att arbeta med de svårast sjuka patienterna,  de med högst risk att skada sig själva (på gruppnivå vet vi nämligen vilka patientgrupper som har störst risk att begå självmord), är den personal som, procentuellt sett i framtiden, kommer att ha högst risk att utpekas som oansvariga.

För mig är det fel att tänka att: personal som tar på sig den mest ansvarskrävande arbetsuppgiften är de som kommer att räknas som mest oansvariga. …men detta är kanske en märklig åsikt.