Mäns självmordsnärhet

Rigmor Stein och Danuta Wasserman publicerar ett inlägg i Läkartidningen om skillnader mellan mäns och kvinnors självmordsnärhet.

Grunden är en studie som visar omvänt förhållande mellan hur mycket en man har anpassat sig efter den ”manliga normen” och benägenhet att söka psykiatrisk hjälp. För att mäta anpassning till den manliga normen används ett skattningsformulär Conformity to mascu­line norms inventory; CMNI. Frågorna delas upp i undergrupper som ska vara typiska manliga normer (I USA): Winning, Emotional Control, Risk-Taking, Violence, Dominance, Playboy, Self-Reliance, Primacy of Work, Power over Women, Disdain for Homosexuality, and Pursuit of Status. Studien visar alltså att män som anpassar sig till den manliga normen undviker att söka psykiatrisk hjälp och ogillar att deras upplevda problem beskrivs i termer av ”ångest” och ”nedstämdhet”.

”En överväldigande andel av männen avvisade medicinsk hjälp när de blivit bemötta av synsättet att emotionella besvär och självmordsbeteende var liktydigt med psykisk ohälsa. Inställningen att »döden var att föredra framför att bli avslöjad som svag och oduglig« var vanligt förekommande.”

Mäns självmordsnärhet och ovilja att söka hjälp

Det här var ju en spännande studie och den stämmer väl med den kliniska erfarenhet jag har. Min gissning är att detta stämmer med verkligheten.

Men sedan är det ju tvärt om mot det budskap som kontrollmyndigheter har prånglat ut de senaste decennierna. Vid alla psykiatrikontakter ska ju en suicidriskbedömning utföras. Suicidriskbedömningen ska vara strukturerad och det rekommenderas ofta att den så kallade ”suicidstegen” används. Nedersta stegen i suicidstegen är just frågor om nedstämdhet – d.v.s. det som får män (machomän/karlakarlar) att undvika att söka hjälp.

Från mitt perspektiv ser det ut som att det förhållningssätt som IVO och socialstyrelsen påtvingar oss har en mer skadande än skyddande effekt. Kanske är detta förklaringen till att det sker så många självmord i direkt anslutning till psykiatrikontakter? Det kanske också förklarar varför suicidtalen inte sjunker sedan millennieskiftet?

Den politiskt korrekte kan naturligtvis ha åsikter om att s.k. ”toxisk maskulinitet” tycks vara en riskfaktor för självmord, och dra slutsatser utifrån det.

Liksom många andra intressanta studier väcker denna nya frågor som behöver studeras. Själv känner jag mest att jag studerar detta från sidan. Jag gör inga rutinmässiga suicidriskbedömningar, jag följer inte manliga (eller andra) normer, jag är inte politiskt korrekt och jag tycker begreppet ”toxisk maskulinitet” är påhitt.

Jag känner mig lite som om jag arbetade på IVO, d.v.s: Jag vet inte vad jag uttalar mig om men jag uttalar mig ändå.

Tur att jag bara har tretton år kvar till pension.