Polisen anmäler vården efter upprepat självmordsförsök
”Nyheten” är ett par månader gammal men behöver kommenteras:
Läkartidningen: Polisen anmäler vården efter upprepat självmordsförsök
Det rör sig om att polisen kört en kvinna till psykiatriakuten efter att de larmats till hennes bostad. På akuten får de höra, av personalen, att samma kvinna varit där kvällen innan men då skickats hem av läkare. De väljer då att göra en IVO-anmälan. Liknande händelser har rapporterats tidigare, och det är lätt att förstå polisernas frustration. När de kör människor som mår dåligt till psykiatrin, varför får dessa ingen hjälp? I kommentarsfältet vädrar en distriktsläkare sin frustration: ”Psykiatrin vägrar ta sitt ansvar. Behandlade läkaren bör få sin legitimation indragen. Dessutom bör behandlade läkare få ett straff”
Det här är det kontinuerliga problemet för psykiatrin – att arbetet ska bestå av att läsa tankar och spå framtiden. Det är bara med dessa förmågor som en sådan här händelse kan stoppas. Att läsa tankar och spå framtiden är förstås magi och vidskepelse och är inte möjligt att göra i verkligheten. Det handlar inte om bristande ansvar eller bristande resurser – det är en omöjlig arbetsuppgift. Och problemet är inte bara att psykiatrin accepterar arbetsuppgiften, kontrollmyndigheterna (i dagsläget IVO) tror fullt ut att magi och vidskepelse är psykiatrins arbetsuppgift.
Polisen gör alltså rätt som anmäler detta till IVO, utifrån dagens sätt att se på problemet.
IVO:s kommande händelseanalys är ganska lätt att förutspå. Man kommer att skylla på rutinerna och man har lite olika varianter för detta:
- Rutiner måste skrivas
- Rutinerna behöver förtydlligas
- Kunskap om rutiner måste spridas till personalen
- En rutin måste tillskapas så att befintliga rutiner följs
Det här vet vi för att IVO i stort sett alltid skyller på rutinerna. IVO kommer dock inte att sprida erfarenheterna från detta fall till andra kliniker – och det vet vi för att IVO i stort sett aldrig sprider erfarenheter till andra kliniker. Och det spelar heller ingen roll eftersom IVO ändå inte kommer att komma fram till någon egentlig orsak till händelsen.
Detta är bara ett spel för gallerierna. Det kostar bara en massa pengar. Vården blir inte säkrare. Vidskepelsen ökar.
dralbinsson 
Dina slutsatser verkar rimliga, men det känns lite reaktivt och som ett passivt konstaterande. I dagarna har tidningarna skrivit om ME-sjuka som tar livet av sig. Istället för att nöja oss med att det är svårt att förutsäga suicid kanske det är bättre att styra om resurser till förebyggande arbete? Är det ett systemfel som gör att vården inte kan bota saker som skapar lidande och leder till suicid? Finns det något land som arbetar annorlunda och har lägre siffror?
Hej, och tack för kommentaren!
Du sätter fingret på det som är min frustration i frågan:
Jag tror att vi måste börja konstatera att nuvarande suicidprevention saknar vetenskap och orsakar fler självmord än det förhindrar. Suicidprevention idag går ut på att:
1) avslöja vem som tänker ta sitt liv
2) låsa in personen och hindra självmordet och
3) ge tabletter/samtalsbehandling för att bota självmordsbenägenheten
När vi kan acceptera att detta synsätt inte stämmer så borde vi öppna upp och tillåta forskning på området. Idag anses det oetiskt att utföra användbar forskning om suicidprevention – ovanstående får nämligen inte ifrågasättas.
Utifrån sådan forskning skulle vi kanske, på sikt, få veta vad som är rätt och fel när det gäller suicidprevention. Ska vi styra om resurser och i så fall hur?
Det börjar dyka upp tankar internationellt, och även i Sverige, om att det nuvarande sättet att se på suicid och prevention kanske är fel i grunden, men det finns inget land som aktivt arbetar med något som fungerar.
Med vänlig hälsning Anders
Tråkigt att läsa om nuvarande synsätt. Jag har ingen skolning i ämnet men en viss praktisk erfarenhet och att synsättet är totalt fel kan man räkna ut med baksidan på en stekpanna. Låter som ytterligare en offentligt finansierad ”Bur som söker sin Fågel”.
Finns det något land som exempelvis har en utvecklad försäkringstradition (för mental ohälsa) med mer oberoende aktörer? I mänga andra branscher är det försäkringsbolag och branschorganisationer som är bäst på att driva forskning framåt så kostnaderna minskar.
Ibland snubblar jag över artiklar eller utsagor där någon ny modell eller metod anses ha visat god effekt för att förhindra självmord: Mississippi-modellen. ASSIP, Gotlandsstudien, Aeschigruppens metod o.s.v.
Varje gång jag letar efter källor och bevisföring så hittar jag kanske en teori eller en lokal framgång, men ingenting som bestående har påverkat självmordstalen. Det är ytterst nedslående.
Med vänlig hälsning Anders