Varför inte psykoterapi?

Frågeställningen om psykoterapi, eller behandlingshem med psykoterapeutiska insatser dyker ofta upp inom psykiatrin. Många tror att det är den mest effektiva, botande insatsen i behandlingsarsenalen. Ännu fler tror att det är en behandlingsform utan negativa bieffekter.

I verkligheten är psykoterapi en mycket effektiv, om än krävande behandlingsform, med goda terapeutiska resultat när rätt tillstånd behandlas och terapeuten är kunnig. Om psykoterapi används vid fel tillstånd är den inte bara overksam och meningslös utan dessutom dyr, tidsödande med ett antal negativa effekter för patienten.

Det här är naturligtvis inget konstigt och borde inte vara kontroversiellt. All sjukvård ska användas vid rätt sjukdomstillstånd. All sjukvård skadar då den används vid fel tillstånd. Cellgifter kan vara livräddande vid cancer, men är både onödigt och skadligt vid förkylning.

För att ge en pedagogisk översyn när olika insatser ska användas inom psykiatri började jag skissa på en behandlingstrappa:

Detta är fortfarande under utarbetande men grunderna går att förstå. Tillstånd och insatser kan naturligtvis diskuteras, läggas till, tas bort eller flyttas i trappan. Modeller är inte verkligenheten – bara ett perspektiv att se på verkligheten. Undantag finns till alla regler… (o.s.v.). Jag ber om ursäkt för detaljrikedomen, men bilden går att förstora.

SoL – Insatser enligt socialtjänstlagen

LSS – Insatser utifrån Lagen om Stöd och Service

FVK – Fast vårdkontakt inom psykiatrin

LVM – Lagen om vård av missbrukare

LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård

Det finns två inspirationskällor till denna behandlingstrappa:

Maslows behovstrappa, som beskriver hierarkin som människor behöver få sina behov tillsedda.

Somatiskt omhändertagande av patienter vid större olyckor, där stabilisering och omhändertagande av vitala funktioner prioriteras över icke livshotande tillstånd (LABCDE)

Poängen med en behandlingstrappa är att försöka förklara varför psykoterapi inte erbjuds till alla patienter som söker psykiatri. Det handlar varken om sparkrav, resursbrist, ovilja, missunnsamhet eller prestige (vet inte varför människor använder ordet ”prestige” felaktigt och i detta sammanhang?). Vi uppmanar inte en svältande människa att jobba med sin självrespekt – vi ger den mat. Om en person är fast i en brinnande bil så lägger vi inte en filt på den så att den ska slippa frysa – vi hjälper den från den omedelbara faran. På samma sätt rekommenderar vi inte psykoterapi till en melankoliskt deprimerad patient – vi botar melankolin.

Det handlar enbart om att erbjuda bästa tänkbara vård, med minsta möjliga negativa effekter, till så många patienter som behöver det. Lika kraftfullt som psykoterapi är vid korrekt utförda behandlingar till rätt selekterade patienter – lika destruktivt kan det vara vid fel utförda behandlingar eller till felaktigt selekterade patientgrupper.

Fråga Sture Bergvall…