Dödligheten i suicid ökar
Tragiska nyheter når oss under sommarvärmen. Självmorden bland unga kvinnor (25-44 år) ökade 2019 jämfört med 2018 och tidigare år. Dödligheten i självmord ökar svagt de senaste åren för samtliga grupper, men den stora ökningen gäller just yngre kvinnor.
SVT – Allt fler unga kvinnor dör i suicid
Professor i psykiatri Magda Waern funderar på om ökad jämlikhet kan vara en bidragande orsak. Idén är inte orimlig, men man bör ju vara oerhört försiktig med att uttala sig när man faktiskt inte har någon aning om de bakomliggande orsakerna. Jag förstår att Professor Waern bara har svarat en journalist med ett resonemang och att denne sedan har tagit med det i sin text.
Statens suicidpreventiva arbete ska nu granskas, och trion Bracken/Fröding/Wasserman är snabba med ett inlägg på DN debatt.
”Självmord har för länge betraktats som ett uteslutande psykiatriskt problem. Men detta stämmer inte” menar trion. Det visste jag ju redan, men det är inte det budskap som NASP (NAtionellt centrum för Suicidforsknng och Prevention) och socialstyrelsen har gått ut med de senaste 20 åren. Händelseanalyser har letat, och letar fortfarande, efter vilka ”fel” psykiatrin har begått när det ska hittas en orsak till självmord.
”I kölvattnet av den här krisen (Corona-pandemin) måste hälso- och sjukvården få de resurser som krävs för att minska självmorden i Sverige. Kunskapen finns redan – nu är det dags att gå från ord till handling.” kräver man i artikeln.
Fast kunskapen finns inte! ”Icke dokumenterad suicidriskbedömning” anges fortfarande som orsak till självmord i händelseanalyser, och NASP protesterar inte mot det. Händelseanalyserna generellt håller undermålig kvalitet och det hade inte gått att dra några övergripande slutsatser av dessa även om man hade försökt. IVO (Inkompetensen för Vård och Omsorg) har ju inte ens försökt dra några övergripande slutsatser, och NASP har inga problem med det.
Man anger i sin artikel ”Henry Ford zero suicide” som framgångsrik modell för att få ner självmordstalen. (Det är första gången jag hör talas om den). Tydligen är Gotlandsmodellen, Minnesotamodellen, Awareness-metoden, ASSIP, Aeschi-gruppens metod, KBT eller vykortsmodellen, inte längre aktuella? Det är metoder som tidigare framhållits som effektfulla interventioner. Om man ska ha argumentet att ”Kunskapen finns redan”, så bör man nog hänvisa till kunskap som är känd – inte något som man nyligen har googlat fram.
Om riksrevisionens granskning kommer fram till att vi inte vet varför självmorden ökar, och dessutom kommer fram till att vi aldrig har vetat det, så är de på rätt spår. Det är nämligen i den änden man måste börja. Att erkänna att man inte vet, för att sedan ta reda på det som går att ta reda på, för att därefter bygga en användbar strategi.
Jag blir sorgsen av hur detta oerhört angelägna ämne blir föremål för vilda teorier, tyckande och vidskeplighet. …och förstå detta rätt. jag är inte på något sätt motståndare till en fungerande suicidprevention, och delar till fullo målet att försöka hitta ett sätt att få ner antalet självmord.
Det jag vänder mig emot är uttalanden från individer som föreslår overksamma och ovetenskapliga metoder för att lösa ett problem och sedan kräver ansvar och satsningar av någon annan för att metoderna, som de tidigare föreslagit, inte har fungerat.
dralbinsson 