”Dårkuren”
Dårkuren, eller provkuren som den också kallades, användes i Växjö från ca 1786 fram till 1858.
Orsaken till dårkuren var framför allt ekonomiska. I en statlig förordning 1766 beslutades att det på landets ca 40 hospital i första hand skulle vårdas sinnessjuka, våldsamma och personer med smittsamma sjukdomar. De ”allmänt fattiga”, var inte längre välkomna utan skulle hänvisas till lokalsamhällets fattigstugor och liknande. När det gällde de sinnessjuka var det ett livslångt omhändertagande som var tanken, och detta var naturligtvis förknippat med en kostnad för staten.
Dårkuren kom till för att skilja mellan botbar och obotlig psykisk sjukdom, och innebar fäljande:
- Två snitt i nacken där ett snöre träddes in så att såret inte slöts och som skulle tillåta att osunda vätskor kunde rinna ut
- Kallt vatten hälls över huvudet dagligen
- Svältkur
- Laxermedel
- Kräkmedel
- ”Spansk fluga”, vilket var ett medel som gav svår hudirritation
Kuren varade några veckor, och den som fortfarande var psykiskt sjuk efteråt kunde betraktas som obotligt psykiskt sjuk och således få tillgång till hospitalsvården. Åtgärden utfördes till en början inom den somatiska vården på lasarettet, men från 1813 fick även hospitalet utföra den.
Man kan ju fundera över vad IVO hade tyckt om de hade varit med på den tiden och skulle utreda dårkurer som inte slutat väl? Förmodligen hade IVO konstaterat att: ”det har inte dragits tillräckligt flitigt i snöret så tillräckligt med osunde vätskor har runnit ut”, ”det iskalla vattnet var bara svalt och inte plågsamt kallt”, ”svältkuren har innehållit för många kalorier”, ”resultatet av laxer- och kräkmedel har inte dokumenterats tillräckligt väl” och slutligen kommit med åtgärdsförslaget: ”Fler rutiner måste skrivas!”
dralbinsson 