Brasses sockerkaka

I mitten av 70-talet (73-75) kom ett genomtänkt och älskat barnprogram till svensk TV, som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Det lyckades med konststycket att leverera pedagogik i en barnvänlig förpackning, med sina tre huvudkaraktärer Magnus, Brasse och Eva.

Brasse uppfattade jag ofta som den som var lättast att identifiera sig med, med sina barnsliga resonemang, medan de andra karaktärerna oftare tog rollen av ett vuxet synsätt.

I en sketch ska Brasse baka en sockerkaka. För att sockerkakan ska bli så god som möjligt bestämmer sig Brasse för att ta med allt gott han kan tänka sig. Om det bara finns goda saker i sockerkakan måste den ju bli fantastiskt god. Brasse bakar alltså in Kola, karameller och korv i sockerkakan. Scenen utmynnar i att Magnus och Eva påtalar att slutresultatet inte blir bättre bättre bara för att att allt gott blandas – slutresultatet kan faktiskt bli sämre.

Det är uppenbart för mig att medarbetare inom vården inte har sett Fem myror är fler än fyra elefanter och scenen med Brasses sockerkaka – och om de har sett den har de inte förstått den. Som förbättringsarbete borde samtliga medarbetare se denna, tills de förstår innebörden.

Låt mig ta ett exempel:

En patient kommer till psykiatrin och vi ställer en diagnos, erbjuder adekvat behandling, gör en vårdplan och tillsätter en fast vårdkontakt (dvs gör en sockerkaksmet). Sedan lägger vi till läkemedel för att behandla kriser, ensamhet, dålig ekonomi och bostadslöshet (tillsätter karameller). Vi lägger patienten på en psykiatrisk avdelning utan något direkt mål för vården (ett gäng kolor, med pappret på) Vi sätter upp patienten på en 2,5 år lång kö för neuropsykiatrisk utredning (stoppar ner prinskorvar i smeten) Vi skriver en remiss för traumaterapi med 1,5 års kö (smular på en näve grillchips). Och avslutar med att skicka patienten till ett behandlingshem (dränker bakverket i julmust)

Låter det gott?

Med så många goda ingredienser kan det ju inte bli fel? Det hade inte Brasse tyckt.

…men i verkligheten blir inte sockerkakan godare för att vi blandar ner substanser som var och en för sig är välsmakande. Och i verkligheten blir inte psykiatrisk behandling bättre ju fler och dyrare insatser vi sätter in