Skuld, skam och självhat

Jag laddade upp en variant av den här bilden för flera år sedan. Det är en bild av Grundkänslorna, eller åtminstone min version av grundkänslorna. Varken Nöjd, Trygg, Stolthet och Ointresse ingår i de mer kända grundkänslorna och Missnöjd brukar kallas Ilska, men jag tycker min variant stämmer bättre överens med verkligheten och den är åtminstone mer symmetrisk.

Kom ihåg att detta är en modell och inte en absolut sanning. Modeller är till för att organisera tanken och beskriva ett perspektiv av verkligheten. Ett annat perspektiv kan vi se i Disney/Pixar-filmen Insidan ut, som illustrerar fem känslor och deras påverkan på minne och personlighet. Rekommenderas!

Grundkänslor är något alla människor har; i alla kulturer och genom alla tider. De ligger i den genetiska koden och kan tidigt läsas av hos barn, oftast före ett års ålder. Som jag ser det så har känslorna ett praktiskt värde för vår överlevnad.

De negativa känslorna, Rädd, Ledsen och Missnöjd, ger oss oftast ett obehag eller lidande och är vanliga orsaker till att människor söker psykiatrisk vård. Överlevnadsvärdet i de känslorna är att vi använder dessa för att ta oss till de positiva känslorna. Vi letar oss mot trygghet för att slippa känna oss rädda, vi tar hand om våra närstående för att inte bli ledsna när de försvinner och vi försöker skapa ett bra liv för att inte vara missnöjda. När vi upplever de negativa känslorna så är det vanligtvis hjärnans sätt att hjälpa oss att få ett bättre liv. Precis som fysisk smärta signalerar att kroppen är i fara och att vi behöver agera för att ta oss bort från faran, så signalerar de negativa känslorna att vi behöver agera för att ta oss bort från livssituationen och göra förändringar i vårt sätt att leva. De negativa känslorna är bränslet/motivationen som ska ge oss kraften att skapa ett bättre liv.

Även om grundkänslorna är sunda och nödvändiga för oss så kommer det tillfällen när de inte längre gör nytta. Känslorna blir för starka eller vi kan inte hitta lösningen för att förändra livssituationen. Reaktionen blir ofta att vi kastas in i det som kallas för ”fight, flight or freeze” (dvs kamp, flykt eller fastfrysning). Det är troligt att även dessa reaktioner har haft en överlevnadsfunktion under människans utveckling, men i dagens samhälle ställer de vanligen till med lidande då vi sällan har den typen av faror mot oss, som kräver denna typ av reaktioner.

Skuld/Skam, Nyfikenhet, och mina egna tillägg: Stolthet och Ointresse, är mer avancerade grundkänslor, som kanske inte syns på barn förrän en längre tid efter ettårsdagen. De har samma positiva effekter som de mer basala grundkänslorna. Visst är det hemskt att känna skuld efter att ha gjort bort sig, eller sårat en annan människa, men känslan är till för att vi ska undvika att göra om samma misstag i framtiden. På samma sätt har de avancerade grundkänslorna ett destruktivt läge där en människa kan fastna i tankarna. Skulden går över i Självhat, Ointresset går över i känsla av Meningslöshet. Båda känslorna är emotionella återvändsgränder. Det finns ju ingen mening att agera om allting är meningslöst och det finns ingen orsak att förändra sitt liv om man inte förtjänar att få det bättre

Skillnaden mellan skuld och skam, som jag har fått det förklarat, är att Skuld är den egna känslan en människa har då den är medveten om att den har gjort fel. Skam, däremot, är känslan när omvärlden pekar ut de begångna felen. Inte sällan följs ju känslorna åt. Man är själv medveten om att man har begått ett fel, samtidigt som omvärlden påpekar det.

Inom psykiatrin finns det ett visst intresse av att känna till skuld och skam – inte minst för att många patienter upplever dessa känslor. De har ett diagnostiskt värde. Den djupt deprimerade är ofta påtagligt skuldtyngd och plågar sig själv med svarta tankar om allt ont den gjort sin omgivning, inte sällan utan att den faktiskt har gjort något särskilt ont. Vissa former av personlighetsstörning skjuter däremot skulden ifrån sig och lägger ansvaret för lidandet på andra människor eller omständigheterna.

Ett sätt att skilja de två diagnoserna Antisocial personlighetsstörning och Autismspektrumtillstånd är att titta på synen på skuld och skam. Båda diagnoserna beskrivs ofta ha nedsatt empati, dvs svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker och mår. En skillnad är att den Antisociale oftast saknar skuldkänslor, har svårt att se egna fel och lätt att skylla på andra – däremot kan den känna skam och har lätt att bli kränkt och hämndlysten. Den autistiske kan tvärtom ha förmågan att känna skuld över egna begångna fel, men är inte lika intresserad av hur andra dömer den

Förutom i diagnostiskt syfte så har känslorna skuld och skam låg terapeutisk funktion. För att spetsa till det så menar jag att skuld och skam ointressant i behandlingsarbetet. Vi kan inte övertyga den djupt deprimerade att den inte behöver känna skuld – vi behöver bota depressionen. Vi kan inte övertyga den antisociale att den borde känna skuld – den kommer bara att känna sig kränkt. Många patienter har behandlats i åratal för att de själva känner skuld eller för att någon annan har orsakat deras lidande utan att behandlingen har påverkat patientens mående eller funktion. Psykiatrin har inte religionens förmåga att ta bort (förlåta) skuld och vi har inte juridikens förmåga att döma den som orsakat lidande. Att kortvarigt få berätta sin livshistoria kan ha en positiv symtomlindrande effekt, men att älta skuld och skam i årslånga terapier leder sällan till framgång utan leder snarare till inaktivitet hos patienten. Läkemedel har ytterst lite påverkan på skuld och skam (om inte känslorna är en del aven annan psykisk sjukdom)

Självhat är den förstärka skulden och dess mentala återvändsgränd. Självhat och bitterhet är närliggande känslor och det kanske är lättare att förstå bitterhet än att förstå självhat. Bitterheten är ett tärande gift där en begången oförrätt ältas. Bitterhet har sitt ursprung i missnöjet. Tankarna präglas av genomlevda övergrepp och orättvisor och drar iväg till hat och hämndlystnad och krav på upprättelse. Oftast finns det ingen upprättelse som räcker för att tillfredsställa den bittre. Ingen ursäkt är tillräckligt ödmjuk. Inget straff är tillräckligt kännbart.

Boten på bitterheten är förlåtelsen. Tvärtom vad vi ofta tror så förlåter vi inte människor för att de ska må bättre. Vi förlåter för att vi ska slippa låsas fast i bitterhet. Jag lyssnar just nu på Natascha Kampuschs bok, 3096 dagar, där hon beskriver en överlevnadsstrategi som innebär att förlåta den kidnappare som spärrar in henne i åtta år. Alternativet är att förtäras av hat och hämndlystnad.

Självhatet kan vi se som bitterhet, som riktas mot den egna personen. Oftast rör det sig om inbillade tillkortakommanden som leder till hat av den egna personen. Jag tror aldrig att jag har träffat någon som hatar sig själv som faktiskt har begått någon gärning som objektivt berättigar hatet. Personlighetsfaktorer spelar givetvis in. Psykopater drabbas inte av självhat. (Om en psykopat säger att den hatar sig själv så antingen ljuger den – vilket inte är ovanligt för en psykopat – eller så är det ingen psykopat!). På samma sätt som bitterheten inte kan lindras av ursäkter eller bestraffning av förövaren, så kan självhatet inte lindras av egna framsteg eller självbestraffning. Inga gärningar är tillräckligt ädla för att minska självhatet, ingen självbestraffning uppväger de egna felen.

Skulle det fungera att förlåta sig själv, för att slippa självhat? Att acceptera den man är? Förmodligen ja.

Jag tror att den starkaste drivkraften bakom både bitterhet och självhat är en överdriven (och ofta missriktad) rättskänsla. Om mitt perspektiv är att avgöra vad som är rätt och fel och det är den enda måttstocken i världen så är det svårt att förlåta. Men det finns fler perspektiv än rätt och fel! Att byta inställning och fundera över funktionen löser ofta problemet. Vad leder det till att jag är bitter mot omvärlden? Vad leder det till att jag hatar mig själv?

Hur är det med meningslösheten då? Även här är psykiatrins insatser uddlösa (om inte meningslösheten har sitt ursprung i en depression). Terapeuter har mycket svårt att skapa mening i en människas liv, även om det kortsiktigt går att symtomlindra. Åratal av ältande leder snarast till en bekräftelse av meningslösheten.

De personer som jag har träffat, privat och i arbetet, och som kommit ur meningslösheten beskriver att någonting dök upp i deras liv som tillförde mening. Det vanligaste tycks vara att någon medmänniska bad om hjälp med något viktigt. En medelålders kvinna, med barn och barnbarn, upplevde djup nedstämdhet och meningslöshet i livet. Läkemedel och psykoterapi kunde inte lindra plågorna. En dag hamnade hennes son i svårigheter och behövde desperat hjälp att någon behövde passa hans barn under en längre period. Han tvekade innan han frågade sin mor om hjälp eftersom han visste att hon var nedstämd och knappt orkade med sig själv, men frågade henne ändå till slut eftersom situationen var desperat. Några veckor senare avslutade kvinnan kontakten med psykiatrin, med nyfunnen mening i livet.

Det kan tyckas paradoxalt att strunta i rätt och fel för att livet ska fungera och det är än mer paradoxalt att be någon om hjälp som knappt orkar hjälpa sig själv, och jag gissar att det är denna svåra logik som håller kvar människor mentala återvändsgränder.