ROGD – Rapid Onset Gender Dysphoria

Jag har senaste året satt mig in i frågan om könsdysfori och transsexualism, och framför allt nyttan kontra riskerna med hormonbehandling och ”könsbekräftande” operationer. Jag har insett att detta leder till att jag måste bestämma mig för om jag ska göra ett professionellt arbete eller ett oprofessionellt sådant. För att börja med faktauppgifter:

Kön är biologi. Det finns två kön: hankön och honkön. Alla former av högre liv är beroende av tvåkönighet. Det finns genetiska avvikelser, men finns inget spektrum i detta. Hannar har Y-kromosom, honor saknar Y-kromosom. Hos människor kallas hanar ”män”, och honor ”kvinnor”.

Det går inte att byta kön, eftersom alla celler i hela kroppen är kodade med DNA som antingen innehåller Y-kromosom eller inte. Det går däremot, med hormontillskott och operationer, att efterlikna det motsatta könet.

Juridiskt, i Sverige, finns det också två kön – vilket avspeglar biologin. Det finns män och kvinnor. Det finns en diskussion om huruvida det bör tillskapas ett tredje juridiskt kön, som skulle vara ett slags uppsamlingskön för de som upplever att de inte passar in i tvåkönsmodellen. De är lagligt, möjligt, och inte särskilt svårt, att byta juridiskt kön i Sverige.

Ett litet fåtal människor har genom historien upplevt att de är födda i fel kön, och när dessa kommit i kontakt med psykiatrin har detta klassificerats som psykiatrisk diagnos. Transsexualism F64.0 eller Könsdysfori F64.9 är diagnostermerna som används i dagsläget. Inom professionen har detta knappast varit kontroversiellt  

De senaste tiotalet åren har en närmast explosionsartad utveckling skett där antalet individer som söker för könsdysfori har mångdubblats, en ökning med 2345% på tio år! Det har även skett en förändring avseende vilka som söker för denna besvärsbild där andelen kvinnor som söker vård för att byta kön till man har blivit det klart vanligaste.

Ökningen av könsdysfori hos unga tarvar eftertanke

Resonemang:

För de av oss som är lite äldre finns det en del funderingar som dyker upp kring detta. Under våra liv har de ideologiska tankarna kring kön kretsat kring att minimera skillnaderna mellan könen. Idag finns det knappast några yttre/juridiska skillnader mellan män och kvinnor. (I stort sett) alla yrken och utbildningar är öppna för både män och kvinnor, båda föräldrarna kan välja att vara hemma med sina barn, alla kan själva välja vilken typ av kläder man önskar ha på sig, man kan (i stort sett) använda vilket namn man själv önskar och vilket juridiskt kön man önskar, alla former av partnerskap (som innehåller två vuxna individer som inte är nära släkt) accepteras. 

Jag kan endast komma på två områden där könet fortfarande spelar någon roll i det moderna samhället: Idrott och omklädningsrum. Vi delar fortfarande upp idrott i herrlag och damlag och vi har omklädningsrum avsedda för det ena eller andra könet.

I denna miljö, där alla ansträngningar har varit att minimera skillnaderna mellan könen, växer det alltså fram en ny grupp människor där könstillhörigheten nu blir ytterst betydelsefull -och den är betydelsefull eftersom individen har upplevelsen av att vara född i fel kön – eller att den är född i något kön över huvud taget (vissa upplever sig som asexuella/ickebinära/könlösa). Även om det funnits transsexualism tidigare så bör ökningen av antalet individer leda till ifrågasättande.

Parallellt med detta kommer genusteorier där gränserna mellan manligt och kvinnligt ifrågasätts och suddas ut. Det rör sig inte direkt om vetenskap utan mer om olika resonemang där en språklig djungel uppfunnits, som gör det nästan omöjligt att följa med i vilka de senaste accepterade uttrycken är. Sammanfattningsvis är huvuddelen av genusteorierna enbart teorier, som saknar evidens, och som dessutom är motstridiga. Kortfattat kan motstridigheten sammanfattas med att: ”Det är ingen skillnad mellan män och kvinnor men män är förövare och kvinnor är offer”. Det hade naturligtvis gått att skriva en hel bok om detta men Dr David Eberhardt har redan gjort det

Det finns alltså en helt ny patientgrupp, som ytligt påminner om den diagnos som är känd som Könsdysfori, men som tycks ha en helt annan bakgrund till besvärsbilden. Dr Lisa Littman formulerar denna grupp med termen Rapid Onset Gender Dysphoria – ROGD. Littman drar paralleller mellan ROGD och Anorexia Nervosa, Självskadebeteende samt tidigare förklaringsmodeller kring unga kvinnors ohälsa i form av Övergrepp i barndomen och Multipel personlighetsstörning (som likt ROGD enbart var teorier – och som visat sig göra mer skada än nytta). Det är samma patientgrupp (unga, identitetssökande, ofta kvinnor, starkt drivna av ångest, ofta med Autismdiagnos) som fått dessa diagnoser. Littmans iakttagelser stämmer väl överens med mina egna. Tyvärr finns det idag inget sätt att diagnostiskt skilja mellan könsdysfori och ROGD. (Det bör väl tilläggas att ROGD inte är en diagnos enligt diagnosmanualerna)

Det är ett minfält att ge sig in och diskutera Könsdysfori, med minsta ifrågasättande inställning. Littman, och andra som haft en vetenskapligt ifrågasättande attityd, utropas omedelbart som transfober (och inte sällan som homofober, rasister och misogyna i bara farten, även om det inte har med saken att göra), och det görs stora ansträngningar för att tysta den som uttalat sig. Vetenskapliga resonemang sätts åt sidan för emotionella yttringar. Detta är en obehaglig sida, där den öppna diskussionen och det vetenskapliga klimatet stängs ner – och tonläget närmar sig ett sektliknande uttryck, där ideologin inte får ifrågasättas.

Roten till det onda är ett cirkelresonemang. Att inte diagnostisera den person som upplever sig som transperson kan anses vara diskriminering. Ingen god vårdarbetare ska ägna sig åt diskriminering – alltså ska alla som upplever sig som transsexuella diagnostiseras som transsexuella. I läkares arbete ligger både uppdraget att diagnostisera, men även uppdraget att rekommendera behandling eller helt enkelt avstå behandling – om behandlingen kan anses vara skadlig för patienten. I fallet könsdysfori blir läkaren i praktiken tvungen att välja mellan att göra ett oprofessionellt arbete eller riskera anklagelser om diskriminering

SBU har fått i uppdrag att undersöka det vetenskapliga underlaget inför kommande beslutsstöd från socialstyrelsen, och konstaterar preliminärt att det saknas vetenskap! Den kliniska erfarenhet som eventuellt finns bygger på tidigare grupper av transsexuella och det är inte bekräftat att detta kan generaliseras till gruppen med ROGD.

Det starkaste argumentet för att ha en ifrågasättande attityd är: Ska sjukvården bidra till icke reversibel, och potentiellt farlig, behandling hos en patientgrupp där diagnosen inte är möjlig att säkerställa?

…och en annan relevant fråga blir: Vilka andra vårdinsatser ska nedprioriteras till förmån för den kostsamma vården vid könsbyte?

En fråga som sällan diskuteras är: Vilka negativa effekter ger dessa nya teorier om könstillhörighet som ett spektrum?

Psykiatrins roll i detta blir alltmer diffus. Transsexualism och Könsdysfori kommer, i och med ICD 11, inte längre sorteras under psykiatriska sjukdomar utan få en egen grupp. Psykiatrins roll har tidigare varit att diagnostisera Transsexualism, klargöra att det inte finns kontraindikationer för könsbyte och remittera till specialistklinik för behandling. Eftersom diagnosen i praktiken enbart bygger på patientens utsaga som inte bör ifrågasättas (eftersom det kan tolkas som diskriminering), och det i praktiken inte finns några kontraindikationer för behandling längre, och vissa kliniker för könsbekräftande behandling har inte remisskrav, så jag vet inte vad psykiatrin egentligen ska göra. Psykiatrin är bara ett onödigt mellansteg i processen.

Det finns fortfarande psykiatriska problem hos många människor med könsdysfori. Vissa av problemen kan vara orsaken till och andra kan vara orsakade av könsdysforin. Att könsdysfori skulle orsaka psykisk ohälsa är kontroversiellt. Narrativet är sådant att: lidandet hos könsdysforiker kommer från en oförstående omvärld, inte av könsdysforin. Eftersom den oförstående omvärlden är orsaken till patientens lidande ska vården inte öka lidandet genom en ifrågasättande attityd. 

I en sund terapeutisk relation, bör olika aspekter av patientens liv kunna belysas och ifrågasättas, men just upplevelsen av könstillhörighet är inte accepterat att diskutera. Från behandlarperspektiv blir det då inte möjligt att ge professionell behandling.

Ideologiskt är alltså argumentet att det är diskriminering att inte diagnostisera och behandla könsdysfori med hormoner och operation om patienten önskar detta. Medicinskt har det starkaste argumentet varit förhöjd livskvalitet och risk för självmord vid obehandlad transsexualism. Det finns utan tvekan de som har fått en påtagligt förhöjd livskvalitet efter genomgången behandling, men det finns också de där livskvaliteten påtagligt försämrats, som t.ex. Keira Bell.  Självmordsrisken är ett mycket tveksamt argument eftersom de siffror som finns antyder oförändrad risk för självmord efter könsbyte, dvs självmordsrisken sjunker inte bara för att individen byter kön.

Sammanfattningsvis: Det här är inte en diskussion om människor får vara sig själva och uttrycka sig som de vill. Det är en diskussion om vården ska göra oåterkalleliga, och riskfyllda, insatser på friska människor. Diagnostiken vid könsdysfori är klart bristfällig. Ingenting talar för att vinsterna med behandling överväger riskerna med behandling. Innan en större säkerhet på både diagnostiksidan och behandlingssidan kan uppnås så är detta en experimentell behandling. Oetiskt!