Autonomi – Målet med psykiatri

Jag har ägnat 20 år åt att komma på vad jag egentligen jobbar med och till slut kunde jag formulera det:

Målet är att de resurser som tilldelas psykiatrin ska användas för att vara till långsiktig nytta för att öka patientens autonomi genom bot och stabilisering vid sjukdom och förhöjd funktion och minskat destruktivt beteende hos samtliga patienter.

Målet är också att lära och lära ut kunskap om psykiatrisk sjukdom och behandling

Detta gäller patienten i behandling, patienten som väntar, närstående, vårdgrannar, samhället och framtidens behandlare

Vad innebär detta?

Resurser. Vi får inte glömma bort att psykiatrin i Sverige är en skattefinansierad verksamhet. Vi tilldelas en budget och vårt jobb är att att omsätta denna budget i bästa möjliga vård för befolkningen. Det är vårt ansvar att använda resurserna så klokt som möjligt, och samtidigt vårt ansvar att signalera om budgeten inte räcker till för det uppdrag som givits.

Långsiktig nytta. Det finns en inneboende intressekonflikt mellan kortsiktig lindring och långsiktig nytta när det kommer till omhändertagande av psykiatriska patienter. Den kortsiktiga lindringen är lättare att ge, patienten blir omedelbart nöjd och läkaren känner sig behövd, men den leder inte till långsiktig nytta. Långsiktig, egentlig nytta kräver istället oftast kortvarig uppoffring (inte lindring), och det är det som är psykiatrins arbete.

Autonomi. Detta är egentligen det som är psykiatrins huvuduppgift – att så långt som möjligt höja patientens autonomi, dvs självbestämmande. Detta är målet för samtliga patienter inom psykiatrin. Psykiatrins uppgift är inte att ta beslut åt patienten, utan att hjälpa patienten till en nivå så den kan fatta sina egna beslut i enlighet med sin egentliga personlighet och övertygelse. Det finns naturligtvis en massa specialfall och gränsdragningar som förtjänar sitt eget inlägg (tvångsvård, otillräknelighet, patientens rätt att fatta dåliga beslut för sin hälsa, hospitalisering, patientens önskan att få insatser som inte är medicinskt motiverade, när patientens självvalda beslut drabbar omgivningen negativt o.s.v.). I grunden gäller dock att: Vård ska ges för att ge höjd autonomi och avslutas om den inte leder till höjd autonomi.

Bot och stabilisering. Det finns psykisk sjukdom inom psykiatrin och det finns utmärkt behandling som leder till bot och stabilisering. Majoriteten av patienterna inom psykiatrin lider inte av psykisk sjukdom som huvudproblematik. Detta är inte kontroversiellt även om det finns vissa grupper i samhället som inte tror att psykisk sjukdom existerar (vilket nästan alltid betyder att de inte träffat någon med egentlig psykisk sjukdom). Bot och stabilisering leder till ökad autonomi.

Förhöjd funktion och minskat destruktivt beteende. Majoriteten av patienterna inom psykiatrin har sökt vård för att kraven eller omständigheterna har blivit för tunga för att de ska kunna hanteras med de egna resurser patienten har och/eller att patienten har lagt sig till med destruktiva beteenden såsom alkohol, ätstörningar eller självskador. Livets elände har psykiatrin väldigt få insatser mot så den biten kan vi oftast inte behandla. Vi kan däremot bidra till att öka patientens egen funktion och vi kan bidra med insatser om patienten väljer att sluta med destruktiva beteenden. Förhöjd funktion och minskat destruktivt beteende leder till ökad autonomi.

Lära och lära ut. Tiden går och de som kan saker blir äldre och slutar. Nya generationer måste ta vid och den äldre generationen har ett ansvar att lära ut kunskaper om psykiatri, och alla har ett ansvar att uppdatera sig med den senaste kunskapen. Organisationen har ett ansvar att avsätta resurser för denna utbildning och vidareutbildning

Vilka gäller det? Det ovanstående gäller självklart för patienten i behandling, men det gäller också för andra som påverkas. En människas autonomi får inte gå ut över andra människors autonomi i orimlig grad. Ett störande, gravt oroande eller allmänfarligt beteende kan innebära att patientens autonomi måste nedprioriteras. En optimering av en enskild patients vård får inte, i orimlig grad, sabotera en annan patients vård.

Det tog mig tjugo år att formulera vad jag arbetar med men till slut gick det