Datakäpparna i hjulet (som kallas datastöd)

Idag handlar det om patientsäkerhetsrisker i psykiatrin, och jag presenterar en lista över de största patientsäkerhetsriskerna.

1. Den största patientsäkerhetsrisken i psykiatrin idag är IVO, som behåller sin förstaplats, med sina händelseanalyser med olycksfallsperspektiv, sin oförståelse för vetenskap och sitt utpekande av enskilda medarbetare. IVO är en parodi på patientsäkerhet.
2. Den näst största patientsäkerhetsrisken är Försäkringskassan som, med hyenors effektivitet, jagar ner de svagaste individerna i samhället i syfte att tjäna pengar. Försäkringskassan seglade upp på sin andraplats för några år sedan och har behållit den sedan dess, men de senaste två ärendena jag haft med dem har de faktiskt varit lösningsfokuserade, och om detta fortsätter riskerar de att förlora sin andraplats, för att till slut återgå till att vara en del av välfärden.
3. På tredje plats som patientsäkerhetsrisk hittar vi datastödet, som misslyckas med att vara ett stöd och snarast är käppar i hjulet för verksamheten. Datorn är verkligen en fantastisk uppfinning som hade kunnat vara ett avgörande hjälpmedel för verksamheten, en resursbesparing och en höjning av patientsäkerheten. Tyvärr är det inte så.

När jag kom till Kronoberg som AT-läkare 2001, så fanns det inte datorjournal eller läkemedelslistor på datorn. Allt sköttes med papper. Slutenvården och öppenvården, låg i två olika byggnader och hade två olika journaler för att det var för klumpigt att transportera pappersjournalerna fram och tillbaka mellan öppen och sluten vård. Om en patient sökte till akutmottagningen för inneliggande vård så fick slutenvården vänta ett dygn på att öppenvårdsjournalen skulle dyka upp. Ville vi starta en Apodos så faxade vi ett papper till apoteket där personal skulle tolka våra kråkfötter och sätta in rätt läkemedel. Som AT-läkare skrev vi var vecka nya läkemedelslistor för hand som sjuksköterskor skulle tolka för att kunna dela ut rätt läkemedel. Det var inte ett okänt problem att sjuksköterskor delade fel läkemedel för att de inte lyckats tolka läkarens handstil.

När datorn infördes i Kronoberg i etapper mellan 2001-2006, var det en klar vinst. Informationen blev samlad och texten blev tydlig. När läkemedel skulle börja signeras i datorn inom slutenvården gick jag själv runt på alla avdelningar i psykiatrin och startade upp så att det blev möjligt att signera. 2006-10-24 blev slutligen hela journalen datoriserad och under ett par år satt vi med pappersjournalen parallellt för att hitta bakgrund, som vi sedan förde in i datajournalen.

Jag är en stor vän av denna teknik och datoriseringen av vården.

Under resans gång har det funnits äldre kollegor som inte velat lära sig den nya tekniken och inte litat på den. Det har också funnits de som inte förstått begränsningarna och trott att datorn klarar av att göra mycket mer än vad tekniken egentligen klarar av.

15 år senare borde datorn vara ett naturligt arbetsredskap, men det är det inte för nu kommer nästa problem: Usla tekniska lösningar!

Jag skulle säga att de stora vinsterna med datoriseringen i Kronoberg gjordes mellan 2006-2014. Sedan dess har systemen blivit sämre. De har blivit klumpigare och mer trögjobbade. Smidigheten, enkelheten, de intuitiva gränssnitten har minskat. Journalen har blivit seg, läkemedelslistan kräver utbildning för att förstå sig på.   

Apodos och Cosmicjournalens läkemedelslista. Detta är den största skandalen och i sig en stor patientsäkerhetsrisk. Apodos är en läkemedelslista som apoteket använder för att dela läkemedel i dospåsar och den huvudsakliga läkemedelslistan för många patienter. Cosmicjournalens läkemedelslista är den lista som används av vården. Det är oerhört viktigt att dessa läkemedelslistor stämmer överens för att vården ska vara säker. Det är både enkelt och säkert att lösa detta i ett datasystem – en knapptryckning för att synkronisera listorna. EFTER 20 ÅR HAR VÅRDEN FORTFARANDE INTE LÖST DETTA!  Vården har löst det genom rutiner som säger att läkare ska gå igenom dessa listor och skriva över ett läkemedel i taget. Det är alltså som att ta bort copy-paste-funktionen i ett skrivprogram och låta användaren skriva av ett ord i taget.

Denna idioti har lett till vårdskador under tjugo år och vården har lagt resurser på att göra händelseanalyser för att peka ut vilken läkare som missat att kopiera allting rätt, istället för att konstatera faktauppgiften att datastödet är katastrofalt. 

Cosmic R8.1. 2016 kom uppdateringen av läkemedelslistan i Cosmic. Jag har redan spytt min galla över denna galenskap, och kan nu bara konstatera att det är fortfarande lika uselt som vid start. Läkare måste fortfarande lära sig ett helt nytt kodspråk för att arbeta med systemet. Det är som att införa en rutin att alla ronder ska använda rövarspråket för att rapportera patienter. ”vovi bobehohövoveror hohöjoja lolitotiumomdodososenon!”

Tro mig: vården blir inte säkrare för att vi pratar rövarspråket på ronden!

Vårdplanen. Detta är verkligen den bägare som fått en redan fylld bägare att rinna över. Redan 2010 fanns behovet och kravet att ha vårdplaner till patienter. Datorn är ett utmärkt redskap för att skapa vårdplaner och jag är förvånad att detta inte infördes från start iochmed datajournalen. 2010 kom jag med två enkla, välfungerande lösningar till hur vårdplanen skulle genomföras. Dessa förslag lämnades till en arbetsgrupp som, efter något år, hade skapat ett oanvändbart monster till vårdplan. (man behöll mitt namn på planen ”standardvårdplan” men i övrigt hade man skapat ett redskap som inte gick att arbeta med) Efter flera år med rutiner om att använda vårdplan, samtidigt som ingen använde den (eftersom den var oanvändbar) så beslöt man att skapa en ny vårdplan. Vid detta tillfälle (2016) var jag mer stridslysten och drev igenom den plan som har gällt sedan dess, och gjorde mig till ovän med ett antal medarbetare i processen. (det var inte särskilt populärt när jag deklarerade för den tvärprofessionella arbetsgruppen att deras åsikter var helt ointressanta för jag tänkte inte låta dem sabotera ännu en vårdplan – gruppen upplöstes efter det mötet).

Sedan 2017 har vi alltså haft en välfungerande vårdplan, som på allmänpsykiatrin har blivit det viktigaste arbetsredskapet, som både har ökat patientsäkerheten, tydligheten och frigjort resurser.

Ingenting är dock så bra att det inte går att förbättra och 2019 kom uppdraget att se över om något gick att förbättra. Denna gång var inte jag med i processen men jag fick höra av kollegorna att de prototyperna som testades inte höll måttet. Covid har bromsat införandet men nu i början av 2022 har den nya vårdplanen kommit. Ett ofungerande dyngsystem som mycket påminner om monstret från 2011. En patientfarlig tidstjuv som kräver 19 ologiska klick för att starta på datorn. Trots det uppenbara misslyckandet ska vi nu, med Regalskeppet-Wasa-logik (”Vi har betalat för skräpet så nu ska det sjösättas”) arbeta med denna styggelse.

Jag har inte nämnt alla andra datorsystem som ska ”underlätta” arbetet. KLAS – licensansökan, Pascal – apodosen, Webcert – försäkringskassan, Synergi- avvikelsesystemet, LINK – för kommunikation med kommunen, osv…

Jag har inte heller tagit upp gåtan med att det inte går att få upp en PowerPoint på en föreläsning eller att få videokonferenser utan rundgång i ljudet.

När jag var AT- och ST-läkare kunde det bokas 5-6 patienter dagligen till mig, och det innebar inte att jag blev överarbetad. Nu, med hjälp av datastöd som effektiviserat processen kan vi boka 3-4 patienter per dag till nya AT- och ST-läkare, och det är knappt att dessa hinner med. Detta beror inte på sämre arbetsförmåga hos dagens utbildningsläkare. Det beror framför allt på datasystem som inte håller måttet.

Det är möjligt att ledningen tror att jag spenderar min arbetstid med att rulla tummarna, längtandes efter ett tekniskt problem att lära mig överkomma. Men det kan ju också vara så att var minut av min dag är fullbokad av vårdrelaterade arbetsuppgifter och om det någonsin blir en minut över så ligger det en lång lista med arbetsuppgifter som också måste utföras. Det kan ju vara så att intyg och anteckningar inte blir skrivna i tid, att väntetiden för besök växer och att provsvar inte hinner signeras.

I detta senare fall blir dåliga tekniska lösningar, inte bara ett irritationsmoment utan en säkerhetsrisk.

I den nya satsningen som kallas Nära Vård, är den viktigaste pusselbiten hur datorsystemen kan överta tidigare vårduppgifter. Men kännedom om hur datasystemen har använts hittills så kan vi förutspå hur det kommer att gå för Nära Vård.  Nära vård är dömt innan det lämnar kajen.

I slutändan handlar detta om patientsäkerhet. Vi ger idag sämre vård än vad vi har kapacitet för, och detta beror på att vi inte vågar kräva att tekniken ska fungera. Tekniken ska anpassa sig efter vården, inte tvärtom!