Psykisk hälsa på skolschemat?

I grunden så har jag ett högt förtroende för mänskligheten och ett stort hopp om framtiden, men så dyker sånt här upp och jag börjar tvivla…

DN Debatt: Inför psykisk hälsa på skolschemat

Ett antal namnkunniga personer skriver ett debattinlägg och vill ha Psykisk hälsa som skolämne, för att motverka den ökande psykiska ohälsan hos unga och för att motverka självmord:

”Forskningen talar sitt tydliga språk: Unga som får undervisning i psykisk hälsa mår bättre. Elever som får lära sig om hur de själva och andra fungerar, hur man tar hand om sitt mående och var man kan söka hjälp när man behöver det löper mindre risk att utveckla psykisk ohälsa i framtiden. Kunskap om psykisk hälsa är en viktig pusselbit för att förebygga självmord.” Skriver man

Självklart är målet gott, men forskningen talar inte ett särskilt tydligt språk.

Vad säger folkhälsomyndighetens sammanfattning egentligen?

”Denna kartläggande litteraturöversikt ger stöd för att faktorer som rör relationer på skolan, barnens skolprestationer och undervisningens innehåll, i form av kunskapshöjande insatser inom området psykisk hälsa, kan ha betydelse för förekomsten av inåtvända psykiska problem bland barn i skolåldern. Därutöver pekar kartläggningen på att det behövs ytterligare systematiska litteraturöversikter samt uppdateringar av befintliga litteraturöversikter. Detta för att få en mer fullständig bild av skolans betydelse för förekomsten av inåtvända psykiska problem, och därmed hur skolan skulle kunna bidra till att förebygga framtida psykisk ohälsa bland barn i skolåldern”.

”kan ha betydelse” är inget tydligt språk. Om vi tittar vidare på vad SBU skrev för två år sedan så har denna myndighet tittat på förebyggande program för ungdomars hälsa och de påtalar just bristen på evidens.

SBU påtalat bristen på evidens när det gäller förebyggande program för ungdomars hälsa

Så vad debattartikeln gör är att kräva att samhället ska satsa en massa pengar på någonting som ingen har en aning om huruvida det kommer att förbättra något, försämra något eller vara helt verkningslöst!

För att förstå hur svåra dessa sammanhang är så kan man titta bakåt några decennier. Ungdomar idag röker mindre tobak, dricker mindre alkohol, har färre sexualpartners, äter mer grönsaker, har mer utbildning i psykisk hälsa (jodå, det pågår redan innan debattartikeln skrevs), har blivit utredda för fler psykiatriska diagnoser, gör inga skillnader mellan könen och kan själva välja sin könsidentitet jämfört med för 40 år sedan, och samtidigt är måendet betydligt sämre idag än för 40 år sedan! Jag skriver inte detta för att säga att allt var bättre förr utan för att påvisa att vi inte vet vilka faktorer som gör att ungdomar mår sämre och vi vet väldigt lite om vad som skulle få dem att må bättre.

Jag har funderat på om jag bör lägga mig i vad skolan ägnar sig åt och om jag har kompetensen för detta. Jag har landat i att det är jag som träffar de elever som farit mest illa i skolan, så jag har definitivt kompetensen. Låt mig därför ge följande råd till skolan – för detta är de råd eleverna kommer att få om de kommer till mig när de fyllt 18. Och det är inte mina åsikter. Det är lärdomar om hur livet fungerar:

Kunskap. Skolan är till för lärande och att ge förberedande kunskaper inför framtida arbete och levnad. En riskfaktor för dåligt mående är stressen elever upplever i skolan. Denna stress beror inte på höga krav från skolan utan på otydliga krav. ”50% rätt på det skriftliga provet” är ett tydligt krav. ”Visar engagemang på lektionen och för utvecklande resonemang” är otydligt krav. Jag kan heller inte begripa varför lärare ska ägna sin tid åt administration och handlingsplaner. Låt dem undervisa!

Själv är bäste dräng. Lär inte elever att räkna med att någon annan alltid kommer att rycka in och lösa deras problem, särskilt inte om de inte kan formulera vad problemet är. Har de en diagnos så är det en signal att de måste anstränga sig hårdare för att lyckas. Det är inte en dålig ursäkt för att ge upp. Det är inte fel att be om hjälp, men alla har ansvaret för att be om hjälp och formulera sitt hjälpbehov. Använd historielektionerna för att lära ut hur människor har kränkts genom avskyvärda brott genom historien, så att man förstår skillnader mellan en kränkning och en dum och elak kommentar

Lidande är inte psykisk sjukdom. Livet kommer att bjuda på massor av sorg , elände och förluster. Det är inte sjukligt att må dåligt över förluster. Det är livet. Moderna tankar om att skydda de unga mot allt som är jobbigt är raka motsatsen mot psykiatrins KBT-behandling. Sluta skapa framtida patienter genom överbeskydd.

Svett, smuts och andfåddhet är bra. Inför idrott på schemat var dag och uppmana till fysisk aktivitet på raster. Finns det något område där evidensen faktiskt är tydlig så är det fysisk aktivitet för inlärning och välmående.

Världen kommer inte att gå under. Sluta lära skolungdomar att jorden kommer att gå under. Sluta lära ut till ungdomar att vuxenvärlden har förstört deras framtid. Det blir ingen klimatkatastrof p.g.a. människans påverkan! Cyaniden från Halleys komet utrotade inte livet på jorden, som forskarna påstod 1910. Det blev ingen ny istid som forskarna påstod på 70-talet. Det blev inget kärnvapenkrig som mina lärare sa på 80-talet. AIDS dödade inte heller alla människor. Att belöna elever med stjärnor för att de undviker att äta kött och därmed räddar planeten (vilket vi börjat med i kommunen) är ofattbart dumt. Hur fick man idén att det är bra för elevers mående att tala om för dem att de inte har någon framtid? ( Därmed inte sagt att det aldrig kommer att ske katastrofer- tvärtom. Det finns meteoriter, supervulkaner, pandemier, istider, och krig. Vår bästa förberedelse för detta är dock att vara utbildade, inte att vara paralyserade)

Lägg ner identitetspolitiken i skolan. Sluta definiera minoritetsgrupper som teoretiskt kanske skulle kunna bli utsatta för sämre möjligheter till karriär. Även om det skulle ligga någon sanning i det (och det kan verkligen diskuteras om det är så idag) så är det inte särskilt bra för det psykiska välbefinnandet att få lära sig att samhället är riggat till ens nackdel. Varför ska jag anstränga mig om någon mer priviligierad kommer att ta min plats i vilket fall? Och det är heller inte upplyftande att få inpräntat att man ska ha dåligt samvete för att man tillhör en gruppidentitet som historiskt kanske har varit privilegierade. Vem kom på att detta skulle vara en god strategi för psykisk hälsa hos unga?

Tacksamhet. Alla som är födda i det här landet eller lever i det här landet har helt unika möjligheter att skapa sig ett gott liv. Det betyder inte att alla har identiska förutsättningar idag, men det betyder att vi alla har betydligt bättre förutsättningar än någonsin i historien och någonstans i världen. Sluta lära ut missnöje och lär ut tacksamhet.

Uppförande – Artighet, ärlighet, lojalitet, flit, plikt, saktmod, ödmjukhet. När blev det fel att uppföra sig? Att bete sig illa och förvänta sig att omvärlden ska acceptera det är narcissism. Det kanske fungerar som kortsiktig strategi i den slutna skolmiljön men det fungerar inte i världen utanför. Och dåligt beteende går ut över klasskamrater och studiemiljö. Belöna inte dåligt beteende med uppmärksamhet.

Det finns en plats i universum till alla. Marshmallowtesten är förmodligen motbevisad. Marshmallowtesten var en oerhört intressant teori för 40 år sedan som visade att det gick att förutspå, med hyfsad säkerhet, hur det skulle gå för en människa baserat på om den som fyraåring kunde vänta några minuter på en extra marshmallow eller om den ville äta upp den marshmallow den hade framför ögonen direkt. Den senaste forskningen talar talar nu istället för att framgången i livet inte styrs av hur vi väljer som fyraåringar. Detta antyder också en betydligt mer hoppfull syn, nämligen att det aldrig är för sent att skapa sitt eget öde. Det skulle vara trevligt om våra elever lärde sig det innan de lämnade skolan. Alla kommer inte att vara mogna för att sköta skolan på det mest optimala sätt (jag var det definitivt inte) men alla kan lämna skolan med insikten att de kan styra sitt eget öde.

Allt på internet är inte sant. Jag tror mobilförbud på skolor hade varit en fördel. De duktiga eleverna kan hantera sin mobil. Det är de okoncentrerade och omotiverade eleverna som får problem. Att tillåta mobiler är ytterligare ett sätt att öka klyftorna i skolan, mellan starka och svaga elever. Det skulle också vara en fördel om elever lämnade skolan med kunskapen om att allt på internet inte är sant. Allt på internet är inte sant!

Kamratfostran. Det tycks som att många förläst sig på ”Flugornas herre” och ”Ondskan” och tänker att kamratfostran är av ondo, och visst finns det avarter. Men i grunden är den ostörda interaktionen mellan barn av godo. Som människor tittar vi mest på de som liknar oss mest och försöker efterlikna deras beteende. Barn tittar på andra barn och lär sig av dessa. Barn lär även gärna ut till andra barn och tar hand om varandra om de får möjligheten. Barn hamnar i konflikter men lär sig också lösa konflikter när de umgås. De lär sig att bli ovänner och bli vänner igen. Man kan tala om för sin treåring hundra gånger att det gör ont när den slår någon annan utan att den kunskapen går in, men när den slår en jämnårig och får en smäll tillbaka så trillar polletten plötsligt ner. När vuxna går in för tidigt för att styra upp ett bråk så saboterar de ett viktigt, socialt inlärningsmoment.

Arbete för alla kompetenser. Den sista punkten för bättre hälsa hos unga ligger utanför skolan, men också utanför psykiatrin. Det behövs arbeten som kan utföras, även om det inte gick så bra i skolan. Att få sörja för sig själv och reda sitt eget liv är en oerhört grundläggande förutsättning för välmående.

Slutsats: Satsa inte pengar på insatser som inte kommer att leda till något positivt. Det leder bara till fler framtida psykiatriska patienter!