Neuropsykiatriska utredningar III

…för att fortsätta resonemanget från 2022-07-04, där jag rekommenderar centralstimulerande behandling innan utredning – om ADHD-diagnosen är trolig, samt att nyttan av behandlingen avgör om diagnosen ska ställas eller ej:

De finns en stor risk med detta förhållningssätt. De centralstimulerande medicinerna är kontroversiella av en anledning.

Det finns två sätt som läkemedlet kan påverka patienten. Patienten kan bli klar i huvudet, ha lättare att hålla en tanke i taget, lättare att planera sin dag och hålla sig till planeringen, lättare att ta tag i uppgifter som inte är roliga, lättare att hålla uppmärksamheten i samtal och vid informationsinhämtning, lättare att hinna tänka efter innan de reagerar på impulser som dyker upp i hjärnan. Det är dessa effekter vi vill ha när vi behandlar. Det är det som mildrar symtomen av ADHD.

Den andra effekten av läkemedlet är ”kicken”: känslan av energi, välmående. Känslan av att ha lyckats utan att ha utfört något. Självförtroende utan orsak. Detta är drogeffekterna som också kan finnas hos läkemedlet och som avslöjar likheterna med amfetamin och kokain. Dessa effekter vill vi INTE ha när vi behandlar. Upplevelserna, som visserligen är positiva, är bara drogeffekter och avtar ganska snabbt om inte dosen höjs.

En patient kan få båda typerna av effekt oavsett om det har utförts en utredning eller inte. Utredningen ger ingen ledtråd till vilken patient som kommer att få önskad effekt av centralstimulantia. Det kan också vara svårt att utvärdera läkemedlet. Patienten kan inte alltid själv skilja på om den fungerar bättre eller om den bara mår bättre. Tidigt i behandlingen kan effekterna te sig liknande.

För att lösa detta problem gör jag följande för mina patienter:

I patientens vårdplan noterar jag, tillsammans med patienten, tydliga, mätbara mål som vi är överens om att patienten ska uppnå om den medicinerar med centralstimulantia. Målen handlar alltid om att sluta med destruktiva beteenden eller påbörja/slutföra konstruktiva uppgifter.

Konstruktiva mål är ofta: Komma i arbete eller sysselsättning, ta körkort, avsluta studier, klara av eget boende, klara av att sköta sin ekonomi…

Undvika destruktivitet är ofta: Undvika att skada sig, undvika alkohol/droger, undvika onödiga konflikter…

Det går att lägga till mål på uppgifter som patienten själv uppger att den har önskat klara av, men som den hittills inte lyckats med.

Mål som handlar om måendet ska INTE vara med i vårdplanen. Mer välmående, bättre självförtroende eller bättre självkänsla tidigt i behandlingen är tecken på drogeffekter av läkemedlet och ett argument för utsättning av medicinen. Med tiden, när en patient har klarat av att sluta med destruktiva beteenden och kunnat slutföra konstruktiva mål, så kommer självförtroende och välmående, men av rätt orsak.

Jag försöker träffa patienten efter ett år. Om målen är uppnådda eller om patienten åtminstone är en god bit på väg så kan jag med gott samvete ställa diagnos ADHD och utredningen blir då överflödig. Om patienten inte har kunnat klara av något mål och bara fått kickeffekter (eller biverkningar) av läkemedlet så finns det inte heller någon mening med utredning. Alla andra insatser som man kan få vid ADHD (dvs allt utom centralstimulantia) kan man få utan diagnos.

Det finns ingen mening att ha en diagnos som inte leder till åtgärd.

Med detta arbetssätt slår jag flera flugor i samma smäll. Patienten slipper stå i kö och får en snabb insats, diagnosen ställs via att följa förloppet (vilket är säkraste sättet att ställa diagnos), patienten får argument och motivation för att ta tag i sina problem och lösa dem, och jag får veta om behandlingen fungerar samtidigt som patienten får diagnos.

Uppföljningen är det centrala. Centralstimulantiabehandling utan nogrann uppföljning är en ytterst osäker behandling