Serotoninhypotesen ifrågasatt igen…

Ny studie har publicerats som ifrågasätter seretoninhypotesen. The serotonin theory of depression: a systematic umbrella review of the evidence, Joanna Moncrieff et. al

Seretoninhypotesen säger i stort sett att depression till stor del beror på att hjärnan inte förmår hålla tillräckligt hög seretoninhalt i utrymmet mellan synaps och mottagande cell. Genom ett antidepressivt läkemedel får hjärnan förmågan att hålla kvar seretoninet i synapsklyftan. Moderna antidepressiva kallas just SSRI, som står för Selektiva Seretonin Återupptags Hämmare, vilket innebär att de blockerar synapsens återupptag av seretonin

Den nya studien har undersökt stora material och koncentrerat sig på biokemiska bevis för att seretoninhypotesen stämmer. Det studien konstaterar är att det inte finns tillräckligt med bevis för att bekräfta hypotesen.

Vad jag kan se är det en seriös studie och slutsatsen är den som vi känner till sedan tidigare. Det är dock nyttigt för mina kollegor att få en påminnelse om att de tunga bevisen för hypotesen saknas. Många kollegor agerar som att seretoninhypotesen är ett axiom (dvs en självklar sats).

Sen börjar flumtramset när jag följer diskussionen på nätet:

Ett gammalt klipp med Tom Cruise plockas fram där han framför scientologernas agenda att alla psykiatriska läkemedel är farliga. Kommentaren är att alltså Tom Cruise hade rätt! Det är väldigt lätt att inbilla sig att psykisk sjukdom är det samma som att allmänt själsligt illabefinnande om man inte har arbetat inom psykiatri. Den allvarliga psykiatriska sjukdomen drabbar bara en liten del av mänskligheten (gissningsvis 1-2% beroende på var man sätter gränserna) men är ingenting som man kan tänka eller prata bort. Läkemedel i dessa fall är livsavgörande.

Studien används som ett ideologiskt argument för att antidepressiva inte fungerar, men det är inte vad studien visar.

Om Sven står anklagad för ett brott så kan en åklagare titta på de ihopsamlade bevisen och konstatera att de inte räcker för en fällande dom. Det betyder inte att Sven är oskyldig. Det betyder att mer bevis behöver samlas in.

Nästa dumhet kommer när man tar studien som ett argument för att psykoterapi är överlägset läkemedel, trots att studien inte har tittat på psykoterapi.

Om bevisen mot Sven inte räcker till så betyder inte det att hans kompis Bertil automatiskt är skyldig till brottet.

Förutom biokemiska bevis så kan vi ju även studera effekten av läkemedlet. Ett läkemedel kan mycket väl fungera även om vi inte förstår biokemin bakom varför det fungerar. Studien tittar inte på effekten.

Det saknas teknisk bevisning mot Sven, men det finns vittnesmål och indicier som pekar ut honom som gärningsman

Slutsats:

Det finns bevis som talar både för och emot seretoninhypotesen. Massor av studier med olika kvalitet har utförts. De stora problemen med hypotesen är att studierna oftast är väldigt kortsiktiga och att depressionsdiagnosen är så dåligt avgränsad.

Min åsikt är att allt för stor tyngd har lagts på att se psykiskt lidande som en kemisk obalans i hjärnan och att vi därmed missat andra förklaringar och insatser. Detta blir allt tydligare när allt fler människor söker sjukvården för psykiskt lidande. Vi har glömt gamla sanningar om goda livsvanor gällande kost, sömn, motion, rutiner, nätverk och meningsfullhet – sånt som psykiatrin är dåliga på.

Dåligt mående är vanligtvis (för det stora flertalet av oss som inte lider av allvarlig psykisk sjukdom) en sund överlevnadssignal som talar om för oss att vi måste ändra vår livsföring för att må bättre, och min stora oro när det kommer till antidepressiva är vi sätter denna sunda reaktion ur spel och att vi stannar längre i skadliga vanor än vi borde. Vi arbetar med saker, bor på platser, konsumerar skräp, har dåliga vanor och umgås med människor som inte är bra för oss och med läkemedel i kroppen står vi ut med det.