Utvärdering

Medicinsk vetenskap skiljer sig från teknisk vetenskap i den aspekten att alla maskiner, av en viss typ, är identiska medan alla människor är unika.

För att bedriva medicinsk vetenskap måste vi alltså kategorisera olika tillstånd som liknar varandra. När vi kategoriserat en grupp individer/patienter med ett visst tillstånd/diagnos kan vi dela upp gruppen i två (eller fler) mindre grupper och ge de grupperna olika insatser/behandlingar.

Om individerna i den ena gruppen får en förhöjd funktion/blir friskare så kan vi konstatera att det är en fungerande insats/behandling.

Vi tittar dessutom på hur mycket negativa konsekvenser/biverkningar vår insats ger och kan då konstatera om det är en riskfylld insats.

Det är detta som är klinisk, medicinsk vetenskap och som alla förstår finns det alltid en grupp patienter som inte kommer att svara positivt på behandlingen. Därför är uppföljningen nödvändig.

Teknisk vetenskap fungerar inte på samma sätt. Jag behöver inte återvända till verkstaden en månad efter att de lagat min bil för att mekanikern ska kontrollera om lagningen blev bra.

Vid enkla tillstånd kan vi inom vården lägga över uppföljningen på patienten, som får återkomma om behandlingen inte fungerar. Vid komplicerade tillstånd är återbesöket nödvändigt för god vård.

Återbesöket och uppföljningen är också nödvändigt för att läkaren ska vidareutbilda sig. Om läkaren inte ser med egna ögon vad som händer med deras behandlingsrekomendationer så lär sig läkaren ingenting. Det är därför hyrläkare är mindre kompetenta än de kunnat vara. De stannar för kort tid på var plats för att hinna följa upp patienter.

Av ekonomiska skäl har många vårdenheter sparat in på uppföljning och utvärdering vilket leder till sämre läkare. Datajournallagen tolkas ofta som att läkaren inte får titta in i en patients journal efter några veckor för att följa upp sig rekommenderade behandling, vilket också leder till sämre läkare. I nya ST-utbildningen är patientkontakter påtagligt ointressant vilket leder till sämre läkare.

Det går inte att få en hög klinisk kompetens utan att träffa och följa upp massor av patienter!

Ett problem med uppföljning är om vi gör en uppföljning på patientens beskrivning och inte på fysiska parametrar. Detta är oftast fallet inom psykiatrin.

Att följa upp sömnproblem kan vara helt omöjligt. Vi får enbart lita på patientens beskrivning av problemet och behandlingseffekten, och det finns många felkällor där. Jag brukar påminna kollegor (och ibland även patienter) om Michael Jackson öde. Jackson uppgav sömnproblem till sin läkare som fortsatte höja sömnläkemedel till artisten inte vaknade mer.

För flera år sedan efterlyste jag ett objektivt sätt att mäta sömn och jag har blivit bönhörd. Företaget Withings, som säljer klockor, vågar, termometrar och blodtrycksmanchetter säljer även sin Sleep analyzer. Denna ger, för en överkomlig summa, en kontinuerlig sömnmätning. Data om läggningtid, insomning, sömndjup, snarkningar, uppvaknande, hjärtfrekvens och uppvaknande registreras. Vid en insatt insats är det mycket enkelt att registrera effekt på sömnen.

Hos en patient som återkommer med uppgifter om mycket svåra sömnproblem, och önskemål om ständigt ökade läkemedelsdoser kräver jag numera data från en Sleep analyzer eller liknande. Jag fortsätter inte höja doser i blindo. Det kan tyckas orättvist att en patient själv ska stå för kostnaden av sin sömnmätning, men alternativet är faktiskt att riskera att drabbas av Michael Jacksons öde.

En annan brilliant datalösning för uppföljning är Previct Alkohol, där patienten via sin telefon och en kopplad alkometer kan uppvisa nykterhet flera gånger dagligen. Det finns massor av exempel på hur vården i decennier har behandlat nedstämdhet och ångest där det i slutändan visat sig att patienten supit eller drogat under hela behandlingstiden. Enorma resurser har lagts på verkningslös behandling.

Det finns numera datalösningar för uppföljning av en uppsjö av medicinska parametrar: blodtryck, puls, hjärtrytm, blodsocker, vikt, sömn, nykterhet, fysisk aktivitet…

Det går naturligtvis att fylla på med symtomparametrar som självrapporterade stämninslägesförändringar, själskadetankar, tvångsbeteenden osv.

I framtidens vård är dessa lösningar nödvändiga och jag förstår inte varför intresset är så lågt från regioner och myndigheter. Saknas intresset eller kunskapen?

I väntan på att intresset ska vakna får jag på egen hand rekommendera självmonitorering vid behandling.