Vad behövs för att bli frisk?

Det finns ett fåtal diagnoser inom psykiatrin där behandling kan ges framgångsrikt utan att patienten behöver medverka i någon större utsträckning. För att andra diagnoser gäller följande…

Tre faktorer är fullständigt avgörande för om den psykiatriska behandlingen kommer att lyckas eller inte:

1 Bara jag kan förändra min situation – Det känns varken rättvist eller enkelt men det är en djup sanning och direkt avgörande om psykiatrisk behandling kommer att fungera eller inte. Om jag vill förändra mitt liv, vilket oftast är en förutsättning för att få ett bättre mående och en bättre funktion, måste jag förändra mig själv. Det finns ingen genväg och det finns ingen gräddfil. Det går inte att lasta över besluten och arbetet på någon annan. Jag måste själv göra förändringen

Många reagerar negativt på detta och tänker att ”Jag måste ta ansvar för mitt mående” betyder att ”Det är jag som är orsak till mitt mående”. Det betyder det inte – och det måste inte vara så. Men det betyder att ”Ingenting kommer att hända innan jag själv beslutar mig för att genomföra förändringen” och det är jag som är huvudansvarig för detta.

Andra reagerar negativt och tror att ”Jag måste ta ansvar för mitt mående” betyder att ”Det finns ingen hjälp att få”. Det betyder det inte – och det finns massor av bra hjälp att få. Men det betyder att hjälpinsatser bara fungerar för den som själv tar till sig hjälpen och själv förändrar sitt liv. Jag kan ha en GPS i bilen men det är ändå jag som är ansvarig för vart jag styr bilen.

Huvudsymtomet vid personlighetsstörning är svårigheten att ta till sig att: ”Bara jag kan förändra min situation”

2 Mål i livet

Har jag ett mål så blir problemen på vägen lättare att hantera. Problemen minskar i styrka och det blir lättare att överse med små problem om de sätts i relation till målet. Den som har tydliga mål i livet har betydligt lättare att hantera sin funktionsnedsättning, fysisk eller psykisk.

Målet bör vara viktigare än egot, än fåfängan, än ångesten, än tröttheten, än nedstämdheten…

Målet kan inte vara att ”någon annan ska lösa problemen” eller ”jag ska få en bättre känsla”, utan tydliga mål som att uppnå något definierat konstruktivt, sluta med något definierat destruktivt eller komma till en definierad plats i livet.

Många tror att det är viktigt att människor får känna sig uppskattade, och det är sant, men bara om den som får uppskattningen upplever att den förtjänar det. Att ösa uppskattning över någon som inte upplever att den har gjort sig förtjänt av det kan mycket väl slå tillbaka. Att uttala ”Du duger som du är” till någon vars liv är kantat av misslyckanden (äkta eller upplevda), kan mycket väl uppfattas som ett hån lika mycket som en tröst, särskilt om den som uttalar orden får lön för att uttala dem (som psykiatripersonal). Men om jag får en äkta arbetsuppgift, något som behöver utföras, och som jag klarar av, och som uppskattas; då kan jag lära mig uppskatta mig själv.

3 Undvik destruktivitet (ffa Alkohol)

Den stora vattendelaren mellan vilka som kommer att få ett fungerande liv och de som det kommer att gå betydligt sämre för är om personen kan sluta med destruktiva beteenden (och det största destruktiva beteendet är alkoholen). Enkelt uttryckt: De som slutar supa går det bra för, de som fortsätter supa går det dåligt för. Andra destruktiva beteenden (droger, ätstörningar, självskador, sexuell destruktivitet…) har liknande inverkan.

Inte nog med att destruktiviteten drar ner personen – det gör dessutom behandlande insatser verkningslösa, och inte nog med det; behandlingen i sig tenderar att ha en medberoende effekt (dvs behandlingen gör att vi kan stanna längre i vårt destruktiva beteendemönster än vi hade gjort om vi inte fått behandling)

Det går tidigt i behandlingen att se om patienten förstår att den måste förändra sin situation eller sina tankar. Det går tidigt att se om patienten har mål i livet eller inte, och det går tidigt att se om patienten kan uppbringa motivationen att sluta med destruktiva beteenden. Ser vi inte detta är det bättre att avbryta behandlingen och låta patienten komma tillbaka vid senare tillfälle, annars gör vi bara skada genom att hålla patienten kvar i en destruktiv patientroll.

I ett standardmässigt behandlingsarbete så hittar behandlaren strimmor av insikt att livet går att förändra, korn av något som kan bli framtida mål och en begynnande motivation att upphöra med destruktivitet. Behandlingsarbetet handlar om att förstärka dessa drag – och det lyckas i majoriteten av fallen.

Och när det inte lyckas så finns det fortfarande hjälp att få från samhället. Alla, som har behov, kan få stöd i vardagen via boendestöd eller hemtjänst, men då är det inte längre regionens psykiatri som är inblandad utan kommunerna.