Behandling av störningar

Den patientgrupp jag arbetar mest med har några gemensamma drag:

1. Livslånga svårigheter
2. Upplevelse av utanförskap i många situationer
3. Svårigheter att hitta sin identitet eller sin roll i världen
4. Återkommande perioder av illabefinnande – ångest och nedstämdhet (och har ofta fått diagnosen Recidiverande depression)
5. Inte sällan destruktiva beteenden (mat, skador, sex, droger…) för att lindra illabefinnandet

Det är inte de psykiatriska patienter som vi betraktar har en sjukdom, som psykos, bipolaritet, egentlig depression, tvångssyndrom osv. Istället är diagnosfrågeställningen ofta neuropsykiatri, personlighetsstörning eller trauma/PTSD. De remitteras till psykiatrin när primärvårdens insatser inte hjälper. Ibland stämmer en av diagnoserna (eller flera av dem), ibland inte. Oavsett diagnos så finns det ett lidande och en funktionsnedsättning men ingen självklar eller enkel lösning eller insats.

Jag har tidigare skrivit om personlighetsstörningar och neuropsykiatriska störningar – och att det som skiljer dessa åt är huruvida individen känner ett grundläggande ansvar för behovet att ta sig ur sin situation. Jag har skrivit om de tre mest avgörande faktorerna för att bli ”frisk” från sin störning. Jag har också resonerat om hur man kan bli från vissa beteendestörningar och tankefällor, och jag har förklarat varför psykiatrin inte behandlar dåligt mående.

Idag tänkte jag skriva om vad vården kan göra för dessa personer, med eller utan diagnoser, när varken läkemedel eller psykoterapier fungerar. Det här är basen i den behandling som erbjuds på vuxenpsykiatrin, enhet två, i Växjö:

1. Undvik alkohol och droger! Alltid högst prioriterat. Den viktigaste insatsen vid återkommande dåligt mående är att sluta med substansmissbruk, och ofta helt sluta med substansbruk. Andra insatser kommer inte att fungera vid fortsatt bruk.

2. Undvik självdestruktivitet! Detta gäller naturligtvis de tunga destruktiva beteendena, självskador, ätstörningar, sexmissbruk, spelmissbruk… men även kroniska missnöjesyttringar, upprepad självkritik, grälsjuka, långsinthet, bitterhet, lättkränkthet. ”Lättare sagt än gjort” brukar de flesta kommentera. Det är sant, men det är fortfarande nödvändigt.

3. Meningsfull sysselsättning. Att få arbeta, eller ha en fritidssyssla, som är meningsfull för oss själva eller bidrar till samhället är centralt för välbefinnandet på lång sikt. Att uppfostra sina barn borde ligga högt på denna lista, men samtidigt noterar jag en oroande trend att detta inte värdesätts som det borde längre (samma sak gäller tyvärr även ”bidrar till samhället” som inte heller har samma status som tidigare). Är det ett arbete/ en syssla som kräver att man passar tider, får ett sammanhang och beröm för utfört arbete så är det ovärderliga bonusar.

4. Rutiner. Den som varit i kontakt med psykiatrin är säkerligen trött på tjatet om rutiner, men vi fortsätter tjata. Rutiner är ett av de starkaste och mest effektiva medlen mot psykiskt illabefinnande. De sparar tid, mental kraft och det håller oss igång när livet är motigt. Rutiner för mat, läggning, uppstigning, träning, räkningar, tvätt, städning. Dagsschema, veckoschema…

5. Strategier. Det handlar om vägarna förbi och igenom de svårigheter som livet bjuder på. Det kan vara andningsövningar, mindfulness, mantran, SOAL (Stop, Observe, Accept, Let go), lika väl som praktiska lösningar, husmorstips, ”life hacks”, autogiro, krislista osv. Vanligtvis är det inte avancerade övningar utan enkla, lättbegripliga strategier.

6. Självkännedom. För den som har svårt att hitta sin roll i världen är det viktigt att förstå sina egna styrkor och i viss mån sina svagheter. När det börjar bli tydligt bör man ägna sin tid åt det man kan – inte försöka träna på det man är dålig på. För den som förlorat så mycket funktion att specialistpsykiatrisk vård är aktuellt räcker energin inte till för att misslyckas. Man gör det man är bra på och förstärker sitt självförtroende och det är självförtroendet som ger energin att utsätta sig för nya utmaningar.

7. Miljöanpassning och hjälpmedel. Precis som för den kroppsligt funktionsnedsatte är det viktigt att se över sin kringmiljö för att ge sig själv bästa förutsättningar. Styr livet mot ett boende, arbete och relationer som ger mer energi än de tar. Använd hjälpmedel, såsom mobiltelefonens kalender för att underlätta rutinerna, eller whiteboardtavlor för ytterligare pedagogisk tydlighet. Tyngdtäcke kan fungera för sömn och mot ångest.

8. Stöd. Alla behöver stöd emellanåt, och många har svårt att be om det – ibland för att man inte vet vad man ska be om. Det privata nätverket är det viktigaste: partnern, familjen, arbetskamrater, chefer, vänner, kanske tom grannar. Om inte det finns, eller är tillräckligt går det att bygga upp ett professionellt nätverk: boendestödjare, gode män, personliga ombud, fast vårdkontakt. Det mest centrala är att försöka formulera vad man vill ha hjälp med i perioder då de egna krafterna tryter. Det är en sämre ide att förlita sig på att omvärlden intuitivt ska förstå det när dagen kommer.

9. Acceptans. Detta hänger ihop med självkännedom. Min lista över starka och svaga sidor är inte som alla andras och inte som majoritetens. Det är inget att känna skam för. Det är något att acceptera. Acceptans ska inte tolkas som att man ska bli livets slagpåse, men att man ska välja sina strider.

10. Självomhändertagande. Fysisk träning, näringsrik kost, goda sömnvanor, och att unna sig något extra ibland. Som jag ser det är fysisk träning det viktigaste. Oftast ger det positiva effekter på både sömn och matvanor. Ingen, som själv kan ta sig till psykiatrin, ”mår för dåligt” för fysisk träning, och hälsoeffekterna är närmast mirakulösa.

-”Är detta verkligen högspecialiserad psykiatri”? undrar någon.” Det låter som något min mormor skulle säga”.

Det stämmer. Det här är inget annat än de råd som förts vidare i generationer, och som har förts vidare för att de fungerar. Det var först när vi slutade lyssna på dessa råd som vi fick ”psykisk ohälsa”. Det borde inte vara specialistpsykiatri, men blir det.

Men om en far- eller morförälder kan göra jobbet. Vad gör psykiatrin?

En arbetsterapeut jobbar med 4, 5, 6, 7. En psykoterapeut kan jobba med 2, 4 ,5, 9. En fast vårdkontakt jobbar med allt men mest med 8. Dietisten, fysioterapeuten och socionomen stärker upp med punktinsatser.

Vad gör psykiatriker i detta? Naturligtvis är det läkarens roll att diagnostisera och se om det finns behandlingsbar sjukdom och om något läkemedel skulle kunna underlätta för patienten. För den ovan beskrivna patientgruppen är det vanligtvis inte läkemedel som gör den stora skillnaden. I så fall är läkarens roll att planera vården och följa upp och i övrigt hålla sina fingrar borta från receptblocket för att låta övriga yrkeskategorier göra sitt jobb.