Socialstyrelsens nya riktlinjer för vård vid könsdysfori mer rimliga
Mars Reimer skriver insiktsfullt i Läkartidningen om Socialstyrelsens nya riktlinjer vid könsinkongruens (som är den nya termen för könsdysfori).
Det går åt rätt håll. Socialstyrelsen drar i bromsen, men det är svårt att bortse från att de tidigare låtit transideologins förespråkare diktera riktlinjerna. Kunskapsstödet från 2015 baserades till stor del på intresseorganisationen WPATH:s (World Professional Association for Transgender Health) »Standards of Care« version 7 (SOC7). …och socialstyrelsen drar inte tillräckligt hårt i bromsen. Jag har svårt att komma förbi det faktum att vården ägnar sig åt oåterkalleliga experiment på friska kroppar, inte sällan på mycket unga människor – och dessutom helt utan att göra det inom ramen för någon form av studie. Jag kan inte se den etiska skillnaden mellan dessa ingrepp och Paolo Macchiarinis experiment (olyckliga människor som luras att tro att deras problem kommer att lösa sig om de underkastar sig experimentella och oåterkalleliga ingrepp).
De som i slutändan kommer att drabbas hårdast av denna oetiska våg är de med äkta Transsexualism, men det ligger säker något decennium in i framtiden.
Låt mig fastslå sju fundament. Jag kommer inte att kunna acceptera och följa några resonemang, kunskapsstöd eller riktlinjer gällande könsinkongruens som bryter mot dessa axiom:
Kön är biologi- inte en social konstruktion
För människor finns det två kön (män och kvinnor)
Ingen är född i fel kropp
Självidentifiering av mätbara markörer (ålder, vikt, längd, hudfärg, kön) är inte möjligt
Ingen bestämmer sitt pronomen.
Bekräftande terapi är inte sjukvård
Att vara kränkt är inte samma sak som att ha rätt.
dralbinsson 