SPK – När är suicid en vårdskada?

Jag har varit på Svenska Psykiatrikongressen, Gothia Towers i Göteborg, 15-17 mars, och lyssnat på Elin Fröding, psykiatriker och chefsläkare i Jönköping. Hon föreläste om När är suicid en vårdskada?

Mycket intressant och bra, och mottogs också överväldigande väl av publiken. Någonting håller definitivt på att hända när det gäller synen på psykiatrins roll när det gäller suicidprevention. Dr Fröding får en del rätt, men har fortfarande en bit kvar…

Rätt. Det går inte, via en händelseanalys, att avgöra om ett självmord är en vårdskada. Eftersom det är så många okända variabler så blir det enbart spekulationer huruvida det rör sig om en vårdskada eller ej. Det är närmast banbrytande att höra någon annan uttala detta. All heder till Dr Fröding! Det är klokt och modigt och det tas emot väl av åhörarna.

Rätt. Händelseanalyser efter självmord bör helst föras in i ett nationellt register (liknande psykiatriska diagnoser) men bör annars utföras utifrån en strukturerad mall. Dr Fröding har konstruerat en egen mall som hon använder. Detta är viktiga steg i rätt riktning. Dr Fröding nämner inte att ett vårdförlopp som slutade olyckligt måste jämföras med vårdförlopp som slutar lyckligt, annars får vi aldrig veta vilka insatser som faktiskt minskar risken för självmord.

Rätt. Nuvarande händelseanalyser tittar enbart på en kort tid (sista veckorna) av vårdförloppet. Dr Fröding beskriver korrekt att både ledtrådar till vad som hjälpt patienten och ledtrådar till vad som gått fel kan hittas tidigare i vårdförloppet.

Fel. Dr Fröding betonar att suicidriskbedömningar inte har något prediktivt värde, och menar att de ska användas preventivt istället. Detta är något nytt argument som används för att det är för otäckt att säga rakt ut att suicidriskbedömningar inte är möjliga att göra. (Samma resonemang användes vid föreläsningen om ”Att förebygga suicid hos barn och unga”). Problemet är att suicidriskbedömningar existerar för att predicera. Om det inte är möjligt att förutsäga självmord så saknar de värde. Det är ingen skillnad mellan ”suicidriskbedömningar som suicidprevention” och ”sedvanlig psykiatrisk bedömning”. Det är exakt samma sak, men i det förra fallet låtsas vi att vi kan förhindra självmord.

Slagordet att det har ett preventivt värde saknar all form av evidens. Jag vet inte om det är kognitiv dissonans eller ren skräck för kontrollmyndigheterna som gör att dessa välutbildade kollegor tassar så försiktigt runt detta.

Fel. Dr Fröding belyser att närstående vet vad som gick fel i vården. Det stämmer inte särskilt väl. Allmänheten har i decennier fått budskapet att psykiatrin kan förutspå framtiden och läsa tankar, tillsammans med budskapet att psykiatrisk vård minskar risken för självmord. Närstående är inte bättre än chefsläkare eller IVO på att se vad som gått fel i vården, och både chefsläkare och IVO har ju visat sig vara ganska usla på att förstå orsakssamband.

Fel. Dr Fröding visar en bild över psykiatriska insatser som minskar risken för självmord. Det är samma insatser som brukar nämnas av t ex. NASP, (eller ChatGPT), men där insatserna i själva verket bara visar minskning av suicidala tankar eller självdestruktiva handlingar.

Förstå mig rätt, det är bra psykiatriska insatser, men det saknas bevis för att de minskar antalet självmord.

Sammanfattningsvis en viktig och banbrytande föreläsning. Dr Fröding är inte i mål ännu men hon letar på rätt ställe.