Anmälan av olämplighet att använda vapen…

22 november 2022 skjöts en drygt 70-årig man till döds på Teleborg i Växjö (mindre än en kilometer från där jag bor). En tragisk händelse. Polisen får tidigt tag på den skyldige, som nu kommer att få möta rättvisan. Alla vet vem som är skyldig och det gäller att skaffa fram bevis så att det blir en dom i tingsrätten. Rättsligt så blir detta ett ganska standardiserat ärende.

Men sen kommer fortsättningen… Trots att vi vet vem förövaren är så börjar man leta efter andra som också ska anses vara skyldiga. Jag pratar inte om medbrottslingar, utan om myndighetspersoner som borde ha ”gjort något”. Vi ser samma fenomen var gång en tragisk händelse når media.

Det är skillnad på om vi pratar om en redan straffad person, där övervakning brister, eller om vi pratar om en tidigare ostraffad person, som aldrig begått ett brott. Att söka skyldiga personer, förutom förövaren, är minst sagt vanskligt. Ska vi utgå från att vården, skolan, socialtjänsten, polisen eller valfri myndighet kunnat förutspå händelsen?

Enligt Sveriges Radio utreds nu vården för tjänstefel. Jag är själv inte inblandad, men hade kunnat vara om jourschemat sett annorlunda ut.

Sveriges radio

Förövaren var alltså i kontakt med vården ett drygt år innan händelsen, berättade inget om sina planer (och hade förmodligen inga planer då), och vården gjorde ingen anmälan avseende olämplighet att inneha vapen. (Jag hade förmodligen gjort samma bedömning)

Vården har uppdraget att anmäla olämplighet när det gäller vapeninnhav, om patienten är medicinskt olämplig. Men vad är ”medicinskt olämplig”? Det finns ingen som vet. Det finns inga riktlinjer och inga rekommendationer. Det är upp till den enskilde läkaren att hitta på en egen tolkning. Ytterst ovetenskapligt…

Vad vet vi om farlighet? Vad skulle ”medicinskt olämplig” kunna betyda? Vi kan börja med de kriterier som faktiskt förutspår farlighet:

1. Ung

2. Man

3. Missbruk

4. Tidigare våldsdåd

Om bedömningen ska göras inom psykiatrin så skulle vi kunna lägga till några troliga kriterier:

5. Ansvarssänkande diagnos (psykos, bipolaritet, melankoli, svår kris personlighetsstörningar inom kluster B)

6. Tidigare psykiatrisk slutenvård

7. Tidigare psykiatrisk tvångsvård

8. Dokumenterat låg följsamhet till rekommenderad behandling (slutar med läkemedel, kommer ej på uppföljningar…)

9. Uttalat tankar om att skada sig själv eller andra.

Gör vi så, så har vi kriterier att använda, som vi kan utvärdera i framtiden. Låt oss säga att vi anmäler medicinsk olämplighet om patienten uppfyller fyra eller fler kriterier…? Att låta varje läkare gissa vilken människa som tänker begå vilken handling är direkt ovetenskapligt.

Men hur ska vi se på samhällets jakt på fler ansvariga än förövaren? Man påstår att man gör det för att ”förhindra liknande händelser i framtiden”, men är det en framgångsrik strategi?

Nä, inte särskilt. Vi lär oss förvånansvärt lite av att leta syndabockar. Unika händelser är svåra att dra allmängiltiga slutsatser av. Istället slår vi split och misstänksamhet mellan myndigheter, som borde kommunicera mer.

…och var gång vi hittar en ny myndighetsperson att peka ut som skyldig, så har vi minskat skulden hos förövaren. Det är ju inte förövarens fel att den inte blev stoppad!

Det är kanske bra för massmedia, men det ger inte ett säkrare samhälle.