Annonsera suicidprevention…?

Det här var överraskande…

Dr Jordan B Peterson twittrar ett snabbt svar till WHO, när de annonserar om suicidprevention. Han skriver att suicidprevalensen ökar av denna typ av annonser. Han får genast aggressiva mothugg, som han självklart inte svarar på.

Frågan är ju viktig om vi ska arbeta mot självmord i samhället. Ska vi annonsera eller inte? Vad är farligast? Hur räddar vi flest liv?

Många frågar honom om källa, vilket är en relevant fråga. Jag är också nyfiken, men jag är övertygad om att det inte finns någon studie som visar vare sig positiva eller negativa effekter av annonser av denna typ. Det är nämligen omöjligt att göra en sådan studie…

Dr Peterson presenterar inte ett studieresultat utan en logisk slutsats,  men tyvärr inget ytterligare resonemang. Jag har dock kommit till samma slutsats, och presenterar premisserna som jag utgår ifrån, och de slutsatser jag drar:

1. Rapportering om tillvägagångssätt ökar risk för suicid. Ända sedan Johann Wolfgang von Goetes bok Den unge Werthers lidanden har det funnits en iakttagelse att, om självmord presenteras som alternativ så ökar antalet självmord. Liknande iakttagelser har gjorts när nyhetsmedia rapporterar om kända personer som tar sitt liv, eller när tillvägagångssätt presenteras. Nu för tiden är media ofta försiktiga med denna typ av rapportering. Förmodligen ligger det en sanning i detta, även om det är svårt att bevisa den exakta effekten av ett nyhetsinslag. 

All reklam bygger på denna effekt. Om vi sätter upp bilder över stan som visar en specifik läskedryck, så ökar chansen att människor väljer just den drycken. Även negativ reklam har ofta en positiv effekt. Under 80-90-talet drevs en del informationskampanjer för ungdomar som varnade för att ätstörning var dåligt, vilket tyvärr fick effekten att fler individer utvecklade ätstörning.

2. När suicid är tabu sker färre suicid, än när vi bryter tabut. I kulturer med tabu mot självmord sker färre självmord. Ju striktare religion som förbjuder självmord desto färre självmord. Att sänka suicidtabut, genom att prata om suicid, har förmodligen effekten att suicidprevalensen ökar. Detta är praktiskt problematiskt i ett modernt samhälle, där det känns bakåtsträvande att införa strikta religiösa tabun.

Professor Jan Beskow har resonerat kring detta och hans slutsats har tvärtom varit att: om vi inte kan återinföra ett suicidtabu, så ska vi släppa mer på tabut. Han resonerar om att vi behöver skaffa oss ett språkbruk och en förståelse för suicidprocessen. Det är en teori som vi inte vet effekten av.

3. Budskapet att någon annan ska ansvara för mitt liv riskerar att jag tar mindre ansvar för mitt liv. Detta gäller generellt. I det enskilda fallet beror det mycket på personlighet och sjukdomsbild. Och det gäller egentligen inte själva annonseringen, men eftersom alla suicidpreventionsprogram handlar om vad andra ska göra, så bör det nämnas i detta sammanhang. Med det sagt bör det alltså gå att annonsera om suicidpreventiva program om dessa inte innehåller ansvarsövertagande som huvudsaklig insats. Suicide Zeros annonskampanj, ”Stör Döden”, vintern 18-19, är ett exempel på annonsering. Budskapet är inte ”Det här kan du göra om du har dödstankar” utan ”Det här borde andra göra när du har dödstankar”.

Jag vet inte hur Dr Peterson resonerar. Det hade varit intressant att lyssna på. Men han kommer till en liknande slutsats.