”Nu skär vi bort oron…”

1949 fick Egaz Moniz nobelpriset för lobotomin. Lobotomi är en behandlingsform som innebär att man, genom kirurgi, försöker lindra psykiatriska symtom. Det finns svårt psykiskt lidande och det fanns förmodligen enstaka patienter som fick ett bättre liv efter en lobotomi. Och det finns patienter idag som önskar lobotomi när lidandet är som störst.

Herbert Olivecrona, den svenska neurokirurgins fader, gjorde mycket gott, men uttryckte sig något krasst när det gällde lobotomi. Kanske en tidstypisk inställning?

Men även om det kanske fanns patienter som fick ett bättre liv efter lobotomi, så är behandlingen ett oåterkalleligt ingrepp. Det går inte att ångra ingreppet. Det kan inte göras ogjort.

Psykiatrin gjorde då samma misstag som vi alltid gör. Vi får för oss att den senaste flugan är lösningen på allt mänskligt lidande, och vi hittar, och övertygar, patienter att vi kan bota deras plågor. Minst 4500 svenskar lobotomerades på 40- och 50-talet.

Idag anses, helt korrekt, vågen av masslobotomi som en skamfläck i psykiatrins historia. I motsats till andra psykiatriska trender (regressionsterapi, förträngda minnen, den bipolära vågen, multipla personligheter och naturligtvis den nuvarande neuropsykiatriska vågen), så fanns det ingen återvändo efter utförd lobotomi.

Det är skönt att veta att vi idag inte gör oåterkalleliga kirurgiska ingrepp på människor med ett psykiatriskt lidande.