Columbia-Suicide Severity Rating Scale Screen Version: initial screening for suicide risk in a psychiatric emergency department – PMC
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC9811343/
Spännande!
Vi hade finbesök på våra läkardagar. Sofie Westling, kollega från Malmö universitet. Hon var inbjuden för att informera oc diskutera kring de läkarkandidater som placeras på psykiatrin i Växjö, och passade på att informera om den högspecialiserade vården av självdestruktiva patienter, som startat i Skåne.
Det var väl gott och väl så långt. Sedan hade Dr Westling förberett ett par bilder om det skulle bli diskussion om suicidriskbedömningar (undrar varför hon trodde det?)
Det har nämligen kommit en studie som hittar ett samband mellan patientens svar på screeningformulär, och risken för självmord (länken ovan).
Så vad rör detta sig om? Kan man göra en suicidriskbedömning som är kliniskt relevant?
Svaret är Nej!
Studien tittar på en modell av den gamla suicidstegen, och kan matematiskt räkna ut att det finns ett vagt samband på vad patienter svarar där, och om de senare tar sitt liv. Denna typ av samband är inte på något sätt nytt. Vi vet att män tar sitt liv oftare än kvinnor, att äldre tar sitt liv oftare än yngre och att personer med vissa psykiatriska diagnoser tar sitt liv oftare än andra. Men det hjälper oss inte. Vi behöver veta på individnivå vem som kommer att ta sitt liv, alternativt ha en kopplad insats som minskar risken. Detta har vi inte idag.
En intressant iakttagelse i studien är att man noterar att slutenvård tycks samvariera med ökad risk för självmord. Det var ca dubbelt så vanligt med självmord efter ett år för de som blev inlagda i slutenvård en jämfört med de som gick hem. En fullt rimlig hypotes är ju att slutenvård ökar risken för självmord, året efter inläggning, men det tar man inte upp i sin diskussion.
En annan intressant iakttagelse är att det var mer än dubbelt så hög risk att dö av annan orsak än självmord under året som gick efter bedömningen gjordes.
Nåväl. För en läkares handläggning av ett patientärende är det oviktigt om självmordsrisken är 0,34% eller 0,66% det närmaste året (även om risken är högre i det senare fallet). Det finns ingen insats som man ger eller undviker oavsett (och det är den storleken på siffror man pratar om i studien)
Efter att ha läst studien kan jag konstatera att det inte går att göra någon suicidriskbedömning som är kliniskt relevant- men det visste jag ju innan.
dralbinsson 
Varje människoliv är värt mer och kan inte mätas med siffror. Statistik må hjälpa oss människor att kunna komunicera och förstå innebörden..men egentligen är statistik inget väsentligt när det kommer till att förhindra; vilket vi ska ägna åt oss -självmord.
De där frågorna man jämnt får vid samtal med läkare eller sjuksköterska är mest ett störande moment. Man förlitar sig på de där formulär frågorna som läkare och missar då istället patienten har att samtala och berätta hur hen har det just nu och där kan finnas ett ord eller mening som kan säga så mycket mer om man bara lyssnar så att säga. Vi patienter är ju olika på många sätt. Vissa döljer och vissa är öppna av sig. Vissa nog också manipulativa och inget ont i det. Jag är en öppen patient. Pratar rakt vad jag känner och tänker. Konstigt nog så blir jag manipulativ när frågefomuläret hoppar upp. Jag hade suicid planer och eftersom jag inte våga hoppa från något högt. Det var det enda som hindrade mig och länge gick jag och tänkte tills jag kände att jag vågar hoppa. Hade gått igenom händelseförloppet så många gånger i tankarna. När det blir så olidligt så gör man det till slut.
Frågefomuläret är så enkelt så man bestämmer bara för och svara som man vill. Kan tänkas att man blir hindrad genom inläggning på avdelning och svarar då som det passar. Tänkte när man går ut genom dörren så ovetandes denne läkare är. Det är så man får en skamkänsla i kroppen. Likt som man ljuger.. men det är ju ändå bara mitt liv som jag skadar. Eftersom jag inte är unik så finns det väl fler som tänker så här.
Frågan är om den amerikanska modellen är bättre? Få fram om en klient är suicidbenägen och hur pass. Om man sedan räddar någon genom förvaring på klinik så är det bra naturligtvis och det har räddat många. Men vi måste jobba på att förändra en persons tankemönster och förhoppningsvis komma till att denne ser livet på ett nyanserat sätt. Många gånger tar detta tid. O.S.V!
Tack för kommentaren!
Jag har letat i 20 år och kan inte hitta någonting som talar för att suicidriskbedömningar, slutenvård och tvångsvård förhindrar självmord. Ingen har kunnat visa mig såna siffror. Tvärtom tycks det som att dessa åtgärder ökar suicid och självdestruktivitet.
Bör jag då lägga min tid på dessa skenmanövrar, eller bör jag lägga mig tid på att hjälpa människor som lider av psykisk sjukdom?
Mvh Anders
Intressant iakttagelse. Samma samvariation ser man ju på IVA. Där verkar det som att fler patienter som blir kvar där dör i högre utsträckning, jämfört med de som blir utskrivna. Frågan är varför.
Hej Robin och tack för kommentaren!
Den klassiska förklaringen är att vi lägger in de som har störst suicidrisk, och det är ju samma förklaring på IVA.
Men när det gäller psykiatri tycks det inte stämma utan det är just slutenvården i sig som blir en riskfaktor.