Centralstimulerande för minskad kriminalitet

En intressant frågeställning har blivit aktuell.

Sedan lång tid tillbaka har det noterats påtagligt positiva effekter inom kriminalvården när man har administrerat centralstimulerande läkemedel till fängelsekunder.

Man har också noterat att ADHD är en viktig riskfaktor för återfall i kriminalitet.

Med dessa iakttagelser har det utförts studier om behandling med centralstimulantia skulle minska risken för framtida brottslighet.

Medication for attention deficit-hyperactivity disorder and criminality

Ovanstående är en imponerande, svensk registerstudie som visar just detta samband. Före detta kriminella som är tillräckligt motiverade och välordnade för att upprätthålla drogfrihet och sköta uppföljning vid behandling, har mindre risk att återfalla i kriminalitet.

Men beror det på läkemedlet? Det vet ingen!

Jag önskar verkligen att mina kollegor förstod skillnaden mellan samband och kausalsamband. Registerstudier är mycket bra för att visa samband, men usla för att visa kausalsamband. I studien tar man upp denna brist som en svaghet (man har även försökt kompensera för detta, men lyckas bara sådär).

Studien visar alltså sambandet att: före detta kriminella som upprätthåller behandling med centralstimulantia (och det spelar ingen roll om det är dopaminpreparat eller noradrenerga preparat) har mindre risk att återfalla i brott.

Men är det någon som tror att det är så enkelt? Nä! Om man verkligen trodde att det fanns ett kausalsamband så är det ju bara att förse alla som lämnar fängelset med ett års förbrukning av centralstimulerande läkemedel, men det finns det ingen som gör. Alla är fullt medvetna om att detta inte räcker som brottsförebyggande åtgärd.

Men, när man sedan har denna studie så börjar man räkna samhällsekonomiskt och ser att det finns stora vinster för samhället att behandla före detta kriminella med läkemedel. Men beräkningarna baseras på att det finns ett kausalsamband, vilket det alltså inte finns.

Sedan börjar politiker tro att om vi bara utreder och behandlar ännu fler människor med ADHD så kommer kriminaliteten att sjunka, trots att det inte finns någonting som tyder på att det är så. De senaste 10-15 åren har vi massdiagnostiserat och behandlat, neuropsykiatri, men jag har inte hört att vi har fått en motsvarande nedgång i brottslighet.

Och så småningom kommer journalistkåren att börja tolka all kriminalitet som misslyckade behandlingar med centralstimulantia, och försvarsadvokater kommer att haka på trenden…

Och allt detta för att kollegor inte förstår skillnaden mellan samband och kausalsamband….

Inget ont över denna studie. Den är väl utförd och väl medveten om sina begränsningar. Det gäller bara att kunna läsa den och förstå den. Den visar INTE att behandling med centralstimulerande minskar risken för kriminalitet!

Det finns ytterligare en iakttagelse inom kriminalvården och det är att denna patientkategori kan behöva betydligt högre doser av centralstimulerande än motsvarande patienter utan tidigare kriminalitet. Intressant för framtida studier, men inte användbart kliniskt idag.

Nåväl:

Vi har en äkta utmaning.  Patienter med ADHD lämnar fängelse med behandlingar som behöver följas upp och det ska vi naturligtvis göra,  men vi ska göra det så att patienten har bästa möjliga chans att ta till sig behandlingen, och vi ska också vara beredda att avbryta en behandling som inte leder till något positivt.

Målet med behandlingen måste vara att: Undvika återfall I kriminalitet (svårt för oss att följa upp), Undvika återfall i missbruk (lättare att följa upp) och gärna Komma i sysselsättning/Bli självförsörjande.

Behandlingen från psykiatrins sida är egentligen bara en standardbehandling, men det behövs ett hållande från samhället som kräver kontakter (SIP) med kommunen, missbruksenhet och frivården.

Det bästa tror jag är att vi utgår från medarbetare som har intresse av problematiken och en förståelse och en integritet för att hantera de utmaningar som uppstår.

Vi har arbete framför oss!