Uppdrag om bättre bemötande och stärkt uppföljning avseende vård vid könsdysfori?

Det här kommer att bli intressant!

Regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en informationsinsats till personal som möter personer med könsdysfori.

Uppdrag om bättre bemötande och stärkt uppföljning avseende vård vid könsdysfori

Varför gör man detta? Man menar att man gör det för att unga HBTQI-personer får ett sämre bemötande inom vården, vilket kommer från denna skrift:

Jag är inte ensam, det finns andra som jag – MUCF Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällefrågor

Men får unga hbtqi-personer sämre bemötande inom vård och omsorg? Nä, det är inte sant och det får inte heller rapporten fram, även om regeringen tolkar det som att hbtqi-personer får ett ”bristfälligt bemötande” av vården. Den 450+ sidiga rapporten sammanställer intervjuer där en grupp hbtqi-personer uppger att de fått sämre bemötande inom vården (liksom på alla platser i samhället). En iakttagelse från rapporten:

Lek med tanken att man hade tittat på en annan avgränsbar minoritetsgrupp.

”Ingenjörerna har blandade erfarenheter av bemötande inom vården. Det finns positiva exempel på att vårdgivare har haft ett öppet och förutsättningslöst bemötande, eller snabbt anpassat sig efter att det framkommit att patienten är ingenjör. Samtidigt beskriver flera ingenjörer brister i bemötandet. Det finns exempel på att det fått negativa konsekvenser för ingenjören, såsom att ingenjören valt att avsluta vårdkontakten eller samtalsstödet eller att ingenjören undviker att ta del av vård och stöd.”

I vilken minoritet vi än avgränsar och ställer rätt frågor till så kommer vissa individer att svara att de blivit särbehandlade utifrån sin minoritetsstatus.

Vad kan vi mer läsa från skriften ”Jag är inte ensam…?”

…och man definierar fler termer:

Socialstyrelsen får alltså i uppdrag att göra en informationsinsats, förmodligen för att förbättra bemötandet.

Det blir intressant att se hur man tänker lägga upp det.

Vi leker åter med tanken om att det rör sig om ingenjörer. De vill benämnas som ”Herr/Fru Ingenjör” i samtalsrum och journalanteckningar, de menar att det räcker att känna sig som ingenjör för att vara ingenjör eller att de vill få samtalsbehandlingar där terapeuten inte ifrågasätter deras världsuppfattning. Då känner de att de fått ett bra bemötande. De upplever att det är en mikroaggression (eller kanske en makroaggression) när de inte får den behandling de önskar när de önskar den.

Att driva linjen att ingenjörer har rätt att erhålla insatser de önskar för annars är de utsatta för bristfälligt bemötande är att skapa onödiga konflikter. Ingenjörerna som söker vård kommer att vara extra uppmärksamma på att de troligen kommer att få ett bristfälligt bemötande utifrån sin minoritetsstatus.

Uppdraget som regeringen nu ger är ett utmärkt exempel på kontraproduktivitet. Att peka ut en minoritet som extra utsatt, och i behov av högspecialiserat omhändertagande, leder till nervös vårdpersonal. Vem vill utsätta sig för att träffa någon som kan känna sig dåligt bemött vid minsta felsteg, eller kanske utan att något fel har begåtts över huvud taget. Ingenjörer, får i dagsläget inte bättre eller sämre vård än någon annan.  Oftast blir det bra, ibland blir det mindre bra. Och när det blir mindre bra beror det inte på att de är ingenjörer.

Jag menar att det är viktigt att vi alla (inklusive ingenjörer) tar till sig följande:

Min önskan är inte detsamma som mitt behov, min vilja är inte detsamma som min rättighet, och min känsla är inte detsamma som fakta.