Neuropsykiatri i Kronoberg

Sedan 2023-10-01 har vuxenpsykiatrin och neuropsykiatrin, i Kronoberg, gått ihop till en enhet, som organisatoriskt ligger under vuxenpsykiatrin. All utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd i Kronoberg, via regionen, kommer att handläggas inom denna enhet.

Det finns enorma fördelar för Kronobergarna att det har blivit en enhet, men det finns också ett antal utmaningar att hantera.

Jag har blivit medicinskt ledningsansvarig läkare, vilket innebär att jag har ett stort ansvar och en stor påverkansmöjlighet för denna enhet.

Jag har skrivit en hel del om mina tankar kring neuropsykiatri, utredning och synsätt på tillstånden, vilket bäst sammanfattas 2023-03-07.

Men vad är viktigt när det gäller neuropsykiatri? Vad är optimal behandling, och vad ska vi erbjuda i Kronoberg framöver – ffa när det gäller ADHD?

ADHD är inte en sjukdom. ADHD måste inte behandlas inom sjukvården, och definitivt inte inom specialistpsykiatrin. Orsaken till att behandlingen ligger inom specialistvården är de kontroversiella, centralstimulerande läkemedlen som används. Den stora majoriteten av personer med ADHD har inte nytta av, eller besvärande biverkningar av, centralstimulantia och då försvinner egentligen poängen med kontakter med specialistvården.

Så, vad är det som ADHD-behandling ska bestå av? Jag kommer att prioritera fyra områden:

VÅRDPLAN. MÅL. RAMAR

Det absolut viktigaste, och mest avgörande , för framgångsrik behandling, är en vårdplan med målformulering. Eftersom ADHD inte är en sjukdom som ska botas, så handlar vårdinsatserna istället om att uppnå något, att sluta med något destruktivt eller starta något konstruktivt. T.ex att upphöra med destruktiva beteenden eller börja med en sysselsättning.

Målet är dels till som behandlingsinsats för det hjälper patienten att fokusera på det som den vill uppnå (vilket ofta är ett problem vid ADHD), dels är det till för möjligheten att utvärdera behandlingen.

Ramen är på samma sätt till för att tydliggöra när behandlingen ska utvärderas och upphöra. T.ex vid återfall i missbruk, allvarliga biverkningar eller utebliven effekt.

ARBETSTERAPI. STRATEGIER. RUTINER

Den terapeutiska insats som ska prioriteras är arbetsterapi, för hjälp med strategier och rutiner. Det ADHD-diagnosen beskriver är svårigheter att få saker gjort. Att påbörja, utföra och slutföra uppgifter, att inte låta sig distraheras och att kunna begränsa sig. Där är arbetsterapi den viktiga insatsen. Psykoterapi har en mycket begränsad effekt på ADHD-symtom och är sekundärt i behandlingen, om det ens ska användas.

FAST VÅRDKONTAKT. STÖD. UPPFÖLJNING

Det långsiktiga stödet, finjusteringar och säkerhetskontroller av läkemedelsbehandling, hjälpen att hålla fokus på behandlingsmålen och kontakten med läkare ligger hos den fasta vårdkontakten. Där ligger också ansvaret att signalera när behandlingen inte fungerar- och kanske behöver avbrytas.

LÄKEMEDEL. CENTRALSTIMULANTIA. Även om jag är snabb att framhäva begränsningarna av, och riskerna med, centralstimulerande läkemedel (särskilt när det gäller patienter över 40), så är de fortfarande imponerande bra läkemedel där en fjärdedel av patienterna har en avgörande nytta av behandling. I dagsläget är det klokt att låta behandlingen ligga inom specialistpsykiatrin.

Som jag ser det bör vi ha möjligheten att använda läkemedel tidigare i behandlingen. De treåriga väntetider till utredning, som vi har vant oss vid, är ovärdiga en modern sjukvård. I Kronoberg använder oss emellanåt av något som kallas ”Ex Juvantibus-behandling”, vilket innebär att vi behandlar en patient med misstänkt ADHD, innan utredningen, och om resultatet är positivt så har vi ett tydligt tecken på att vår misstanke är korrekt.

Där har vi en optimal behandling av ADHD!

Men varför är inte utredningen med bland dessa insatser, undrar någon? Jo, för den är inte så viktig och bör inte vara avgörande för om behandling ska inledas eller ej. (eller tydligare uttryckt: utredningen är inte så viktig att den får orsaka tre års väntan på behandling!) Rekommendationer om hur utredningen ska utföras blir hela tiden allt mindre omfattande och kommer att upphöra helt om några år. Det är uppföljningen och effekten som bör prioriteras.

En person med ADHD kan naturligtvis ha annan psykiatrisk samsjuklighet, på samma sätt som den kan drabbas av kroppslig sjukdom. ADHD innebär INTE att patienten behöver särbehandlas för samsjukligheten. Den samtida depressionen behandlas på samma sätt som om patienten inte hade ADHD. Alkoholberoendet behandlas på samma sätt som om patienten inte hade ADHD. Psykiatrin i Kronoberg kommer inte att att förstärka myten att patienter med ADHD är så unika att endast specialister kan förstå sig på dem.

Det här är en ganska stor förändring i synen på den neuropsykiatriska problematiken och det kommer säkerligen att bli en del diskussioner.