NP – livets förklaring

Jag växte upp i bibelbältet, söder om Jönköping. På den tiden och i det området fanns det ibland människor som deklarerade att de blivit ”frälsta”. De hade funnit Gud. De hade fått ett svar på hur livet fungerar och sin roll i världen. De hade en särskild blick av lycka och övertygelse.

Jag såg samma blick i ögonen på någon psykiatriker som undervisade på läkarlinjen i slutet av 90-talet.  SSRI kom till Sverige 1993 och vi hade boten till depressionens lidande.

Jag har sett samma blick i början av 2000-talet hos kollegor och patienter som äntligen förstått varför de har ett lidande som SSRI inte kunde bota. Förklaringen på mänskligt lidande hette Bipolär sjukdom och det fanns olika typer av bipolaritet för alla varianter som vi kunde se.

Och nu har den dykt upp igen.  Blicken hos den nyfrälste, som har fått svaret på lidande och bristande förmåga.  Nu heter förklaringen Neuropsykiatri!

Jag har också sett den fantastiska effekten som centralstimulerande läkemedel har haft på vissa patienter med ADHD, eller hur det har gått att kommunicera med en gravt autistisk patient med bildstöd och scheman. Jag har nog också haft den där frälsta blicken.

…men jag har också sett de obehagliga biverkningarna av centralstimulantia och förlusten av drivkraft när autismdiagnoserna ställs.

En skillnad mellan tidigare psykiatriska diagnoser och de neuropsykiatriska diagnoserna är att de senare gör kall på att vara säkra diagnoser. De är livslånga och de är så noggrant utredda att de inte kan ifrågasättas. Trots att vi ser allt fler patienter som vill utredas på nytt för att bli av med sin diagnos, eller patienter som uppenbarligen inte har nytta av diagnosen.

Men oavsett hur många års väntan och oavsett hur många timmars utredning, så är inte utredningarna facit. De är inte förklaringen på livet och diagnoser löser inte alla problem.

Det finns ingen utredning som, med acceptabel säkerhet, kan differentiera mellan ADHD, Autism, trauma, uppväxt, neuroticism, hormoner, IQ eller hjärnskador, om vi ska hävda att vi ställer diagnoser som ska förklara livet.

…och det är här som jag känner att det är dags att tvärbromsa. Jag känner mig som en lögnare om jag förklarar livet med en endimensionell diagnostik. Människor är alldeles för komplicerade för det.

Psykiatrisk diagnostik är till för att skapa en hypotes, som ska ligga till grund för en behandling för att uppnå stabilisering, bot, förhöjd funktion, minskad destruktivitet och i slutändan: autonomi. Diagnostik är inte livets facit.

Det här med frälsning får andra ägna sig åt. Vården kommer inte att ägna sig åt utredningar för att någon vill veta ”varför jag är som jag är”.