Risken för självmord vid slutenvård.
När vårdpersonal oroar sig för att en patient kommer att ta sitt liv, är inneliggande psykiatrisk vård rätt insats?
Alla tror att det är så, både professionella och lekmän. Socialstyelsens kunskapsstöd: ”Vård av suicidnära patienter ” från 2003 rekommenderar slutenvård efter självmordsförsök. Det känns som om det skulle vara rätt insats, men stämmer det?
Nä. Jag menar att det inte stämmer och det här är mina argument:
4. Och slutligen fick jag vatten på min kvarn. En svensk studie (Columbia-Suicide Severity Rating Scale Screen Version: initial screening for suicide risk in a psychiatric emergency department) hittar ett bifynd när det gäller patienter som enligt screening har högst självmordsrisk. I den gruppen är det dubbelt så vanligt med självmord inom ett år för de som lagts in för slutenvård, jämfört med de patienter som gick hem från akuten.
Ingen av dessa iakttagelser kan sägas vara bevis för att slutenvård ökar frekvensen av självmord, men tillsammans är de tydliga indicier på att psykiatrisk slutenvård ökar risken.
Det här ställer naturligtvis till det när en psykiatrisk patient kommer till akutpsykiatrin med självmordstankar, inte sällan uppmanad av ett samhälle, eller av sjukvården, som tror att inneliggande vård förhindrar självmord. Den klokaste insatsen för att minska risken för självmord är alltså att patienten får gå hem igen. Slutenvården kommer bara att öka risken.
Därmed inte sagt att slutenvården är helt meningslös. Det finns psykiatriska tillstånd som är botbara med inneliggande vård, och det finns psykiatriska tillstånd där patienten blir otillräknelig och behöver tvångsvård. Det ska bedömas och handläggas via akutpsykiatrin.
Men inläggning enbart i suicidpreventivt syfte är kontraindicerat. Det ÖKAR risken!
dralbinsson 
Fråga: Hur kan suicid förhindras? Då menar jag som vi genom studier kan påvisa. Uppfattar det som att vi i detta land är synnerligen dåliga på detta.
Hej Henrik och tack för frågan.
Det korta svaret är enkelt. Det finns inga insatser som psykiatrin kan göra som förhindrar suicid. Det finns inga studier som visar att en psykiatrisk insats har minskat risken för självmord.
Det långa svaret är krångligare, för då kommer frågan om vad vi menar med suicidprevention?
Menar vi den akuta insatsen? Att avslöja patientens suicidtankar genom en suicidriskbedömning? Akuta insatser som slutenvård, tvångsvård, medicinering, stödkontakter med terapeuter, kontakter med närstående, tät uppföljning? (dvs de insatser som IVO undersöker och klagar på har brustit).
Motsvarigheten till hjärtstartare och blodförtunnande medicinering vid hjärtinfarkt.
Eller menar vi det förebyggande arbetet? Generella insatser för stora patientgrupper där insatsen skulle kunna minska antalet självmord för en viss patientgrupp. (dvs de insatser som IVO aldrig tittar på)
Motsvarigheten till blodtryckssänkare för att förhindra hjärtinfarkt.
När det gäller psykiatrins akuta insatser mot självmord så finns det inga insatser som har bevisad effekt. Det som finns är intervjustudier för människor som har valt att inte ta sitt liv och som sedan kan säga vad inom psykiatrin som man upplevde som hjälpsamt. Det finns också en engelsk/walesisk studie som sett ett samband mellan regioner som har en dygnet runt självmordslinje att ringa och de regioner som inte har det.
När det gäller förebyggande arbete finns det fler studier och en del samband mellan insatser och minskad självmordsfrekvens, men det finns inga studier som visar kausalsamband. Det finns samband mellan litium och färre självmord hos bipolära, samband mellan neuroleptika och minskade självmord hos psykotiker och samband mellan samtalskontakt och minskat återupprepande av självmordsförsök – men i samtliga fall saknas kausalsamband.
Idag vet vi ingen psykiatrisk insats som minskar antalet självmord!
mvh Anders
Tack för detta och nu blir det än svårare. Vet du om det finns studier på icke-psykiatriska insatser för att förebygga suicid?
Eller kanske en personlig bedömning av vad som sannolikt skulle vara en framgångsrik metod för samhället?
Ja, det var en svårare fråga.
Det är oerhört svårt att studera ämnet och få några säkra resultat oavsett inom eller utanför psykiatrin. Det vanligaste felet man gör då är att mäta suicidala tankar och försök, eftersom det är så ovanligt med genomförda självmord, men då får man heller inga data på vad som hjälper mot genomförda självmord.
De samhällsinsatser som brukar nämnas är oftast baklängesresonemang. Om vi vet något som ökar självmordsrisken så tar vi bort det – och då borde självmorden minska.
– Minskad tillgång till farliga metoder (gasspisar, broar, tågspår, läkemedel på Ica…)
– Massmedia slutar rapportera om metoder, och kända människors dödsorsak (Kurt Cobain, Unge Werther…)
– Minskade orättvisor i samhället (lycka till med det…)
– Minskat droganvändande (motbok, systembolag….)
Problemet med resonemanget är att om vi tar bort någonting, som vi vet är farligt, så kanske människor hittar en ny metod, som är ännu farligare. Det är väldigt sällan som man kan se sjunkande suicidstatistik, på befolkningsnivå, för att samhället har tagit bort en farlig metod (undantaget kanske är de engelska gasspisarna)
Det har funnits program i skolor, men de är ju hopplösa att få någon statistik i eftersom suicid är så ovanligt under 18 års ålder.
Sedan hamnar vi också i extrema slutsatser då krig, pandemier och auktoritär religion tycks ha suicidminskande effekter.
Sammanfattningsvis tror jag inte att vi kommer att komma mycket längre i det förebyggande arbetet oavsett vad vi hittar på. Däremot tror jag att det finns en del att vinna på att sortera bort de myter som har styrt oss fram till idag: tron att suicidalitet är en sjukdom som kan botas, tron att slutenvård förhindrar suicid. Den bästa insatsen skulle kanske vara att lägga ner NASP.
mvh Anders