Det var bättre förr?

Första gången jag satte min fot som läkare på en psykiatrisk avdelning och mottagning var 2001. 2003 påbörjade jag ST-tjänsten i psykiatri. På den tiden handlade ST om att träffa patienter och bli en duktig kliniker samt att gå en psykoterapiutbildning. Efter fem år skrev en specialist på att jag var färdig.

Idag handlar ST om att samla in papper på att man har gått rätt kurser och utbildningar. I teorin behöver man inte träffa mer än ett tjog patienter för att bli färdig specialist. Jag har åsikter om det men det är inte det inlägget handlar om.

Det fanns mer än dubbelt så många slutenvårdsplatser i psykiatrin I Kronoberg när jag började arbeta, men det fanns mer överbeläggninar då.

Det fanns ingen datajournal. Cosmic för läkemedel kom omkring 2003 (och det sas att detta skulle kopplas ihop med apodossystemet vilket man ännu inte lyckats med).

Cosmic-journalen startade 2006-10-24. Innan dess fanns det bara pappersjournaler. Det fanns minst två olika pappersjournaler, en för slutenvården och en annan för öppenvården. Visst gick det att beställa journalen från öppenvården om patienten blev inneliggande, och det skickades en slutanteckning till öppenvården när patienten skrevs ut, men det var svårt att få en överblick över patientens vårdförlopp.

Som AT-läkare bokades det fem till sex besök om dagen till mig på mottagningen. Det var gott om tid. Idag bokar vi tre till fyra besök  till AT-läkarna och det är knappt de hinner med sin mottagning. Detta beror inte på att  dagens AT-läkare är långsamma. Det beror enbart på att mycket har förändrats.

Sjukskivningsintygen var ett papper, en halv A4-sida. Det räckte med diagnos, datum för sjuktiden och en underskrift. Sjukskrivningen tog en minut att fixa för 20 år sedan.

Det fanns inga tvingande sökord att hålla reda på.  Chefer sedan 2006 har försökt styra personal så att vi inte ska glömma diktera in vissa rubriker. Glömmer vi en rubrik kan vi inte signera anteckningar.

Jag kunde skicka remisser utan hinder när jag började. Ville en patient ha psykoterapi så kunde jag lätt skriva en remiss till psykoterapienheten. Det betydde inte att patienten fick psykoterapi. Väntetiden för behandling låg på 27-28 månader. Det var iallafall lätt att sätta patienter i kö, tills det infördes remisstopp. Det gjordes ingen bedömning om patienten skulle ha nytta av psykoterapi. Den som kunde prata sattes i kö. Behandlingarna var ofta flera år långa och var i praktiken stödkontakter där det användes en finare terminologi.

SSRI och SNRI var nya preparat som hade fantastiskt gott rykte. Cipramil, Zoloft, Fontex, Seroxat, Remeron och Effexor. Det var bara att byta och testa sig fram. Och om dessa läkemedel inte fungerade så kom den bipolära vågen och löste problemet. Den som inte blev frisk på antidepressiva var förmodligen bipolär och då kunde vi byta till helt andra läkemedel.

Det fanns så många bipolära diagnoser så det passade alla patienttyper. Bipolär I, II, II-och en halv, III, IV, V, för att inte tala om ”mixed state” och ”rapid cykling” eller Bipolär UNS, som passar alla.

Diagnostiken var inte så viktig egentligen. Patienter kom till psykiatrin för att de mådde dåligt. De fick läkemedelsbyten, sjukskrivning och en remiss för psykoterapi. Visst satt läkaren och försökte ställa rätt diagnos, men det var mer ett spel för galleriet. Praktiskt hade det relativt liten betydelse.

Förutom att alla fick de nya, moderna antidepressiva läkemedlen så fanns det några diagnoser som ställdes.

En ung kvinna som skadade sig själv hade borderline, en person med utländskt klingande namn hade PTSD, och som tidigare nämnts: om antidepressiva inte fungerade så var det nog bipolaritet.

Om någon behövde få kontakt med mig så fick de söka mig på den personsökare jag fått låna på arbetet. Då gick jag till en fast telefon och ringde upp numret på displayen. Runt 2005-2006 fick jag låna en mobiltelefon från jobbet – en Sony Ericsson.

På mitt första vikariat sommaren 2001 så fick jag ringa telefonsamtal inom landstinget. Ville jag ringa utanför landstinget måste det gå via sjukvårdens växel, så att personalen inte satt och ringde rikssamtal för landstingets pengar.

Som AT-läkare hade vi en viktig arbetsuppgift att skriva läkemedelslistor på avdelningarna. Dessa skrevs för hand, på papper, var vecka så att sköterskorna kunde dela läkemedel. En AT-kollega missade att den förra läkaren skrivit Mirtazapin 30mg och skrev Nitrazepam 30mg. (Det ser ju ganska likt ut med handstil). En uppmärksam sjuksköterska förhindrade en smärre vårdskada när hon uppmärksammade felet.

Patientens psykosociala situation var relativt ointressant. Visst skulle det kartläggas men det spelade mindre roll för kommande insatser. Faktiskt gjordes det ganska bra kartläggningar men insatserna blev ändå de samma.

Det levde kvar lite ideologiska konflikter mellan oss läkare och psykologer. Psykologerna gillade inte mediciner och förklarade lidandet med patientens trauman.

Vi skulle visserligen rapportera om vapeninnehav, olämplighet som bilförare och olämplighet som förälder, men det sakades helt en struktur för det.

Suicidriskbedömningar ansågs vara lika viktiga då som nu och HSAN, NASP och socialstyrelsen lika inkompetenta då som IVO är nu. Trots 20 års patientsäkerhetsarbete från dessa myndigheter har inte suicidstatistiken ändrats något. Men ändrar man något? Nä!

Vi gör mycket mer med våra patienter idag och vi är mer professionella. Vi har den helhetssyn som vi ville ha tidigare. Vi har en rimligare dialog med patienten. Psykiatrin är inte längre en förvaringsplats där patienter står på kö för någon psykoterapi.

Samtidigt har vi bytt ut vår övertro på antidepressiva och stämningsstabiliserande till en övertro på neuropsykiatri och centralstimulantia. Och vi ställer patienter på 2-3 års kö för utredning istället för terapi.

Vi har fått en helt absurd administrativ börda som till största delen är onödig i bästa fall men i praktiken patientfarlig då den tar upp så mycket tid.