Fel-finnar-psykiatri

När en patient söker sig till psykiatrin för första gången så gör en kompetent psykiatriker en grundlig undersökning. Vi går igenom patientens livshistoria, tidigare sjukhistoria och nuvarande problembild. Vi letar efter mönster och avbrott i historien för att se om anamnesen (= patientberättelsen) kan sammanfattas i en psykiatrisk diagnos. I modern psykiatri räknar vi även in psykosociala faktorer som sysselsättning, ekonomi, relationer, boende o.s.v. Vid slutet av bedömningen kommer vi överens med patienten om vad som är den troliga förklaringen till patientens ohälsa eller ofungerande och därefter resonerar vi om lämpliga insatser. Vi ställer således en diagnos och sätter ofta in en behandling. Sedan följer vi upp efter adekvat tid, och kontrollerar att patienten återfår sin funktionsförmåga. Skulle inte patienten återfå sin funktion utvärderar vi orsaken som kan vara att vi hade fel diagnos, fel behandling eller att patienten inte hade följsamhet till behandlingen.

Det här är inget nytt. Så fungerar sjukvård. För att uttrycka det annorlunda så letar vi alltså efter ”fel” som vi kan åtgärda med medicinska insatser, så att det blir ”rätt” igen.

Psykiatrin är ju en udda medicinsk specialitet där vi har mycket få objektiva fynd att utgå ifrån (och vi har varit usla på att definiera de objektiva fynd som faktiskt finns). Vi kan inte ta adekvata blodprover eller röntgenbilder. Istället utgår vi från patientens berättelse och framför allt sjukdomsförloppet. Sedan försöker vi efterlikna utvärderingarna från den kroppsliga sjukvården, vilket inte fungerar i majoriteten av fallen.

Psykiatrin är också en ångestladdad specialitet där medarbetarna är påtagligt oroliga för att vården ska bli fel. Orsaken till detta är kontrollmyndigheter som utfört godtyckliga händelseanalyser genom åren. Medarbetarna vet alltså aldrig vad som är rätt eller fel vård förrän slumpen avgör det och kontrollmyndigheterna går in och talar om att det blev fel.

En annan orsak till psykiatrins ångest är hur kliniker och politiker mäter vårdens effekt. Inom psykiatrin räknar ingen med att patienten ska bli ”frisk”. Utfall mäts i om patienten blir ”nöjd”.

Nåväl:

Psykiatrins medarbetare tränas alltså i att leta ”fel” hos patienter, utan att vi har objektiva fynd att utgå ifrån. Finns det något illabefinnande som vi kan patologisera? Detta är korrekt beteende första gången patienten söker vård inom psykiatrin. Men när patienten kommer på uppföljning eller går i behandling så är det kontraproduktivt. Istället för att arbeta för att öka patienters autonomi så blir behandlingar en jakt på nya symtom. När KBT-terapin närmar sig avslut så tycks patienten ha en del muskelvärk så den remitteras till sjukgymnast. När sjukgymnastiken närmar sig slutet så tycker man sig ana att patienten är oorganiserad så man remitterar till arbetsterapi. När arbetsterapi närmar sig slutet så verkar det som att patienten har ett svängande stämningsläge så patienten får gå till läkare för stämningsstabiliserande behandling. När den behandlingen närmar sig slutet kommer det fram att patienten inte hade en lycklig barndom så man remitterar till psykodynamisk terapi, och när den terapin närmar sig slutet så verkar det röra sig om neuropsykiatriska svårigheter så man remitterar för utredning…

Ett eller ett par decennier in i behandlingsarbetet har ingen koll på varför patienten kom till psykiatrin till att börja med – men psykiatrin har hittat massor av ”fel” på vägen.

Denna kutym att strunta i patientens initiala svårigheter och istället leta ny patologi vid alla framtida vårdkontakter kallar jag Fel-letar-psykiatri. Det är lätt att leta fel. Människor är ofullkomliga och vi har alla våra skavanker. Oavsett vem vi träffar så finns det alltid en eller ett par psykiatriska diagnoser som passar (och den neuropsykiatriska utredningen kommer inte närmare facit än någon annan diagnostik). Patienter har ingen nytta av detta. Det enda som händer är att psykiatrin ersätter patientens autonomi med ett kroniskt vårdbehov.

En variant av fel-letar-psykiatri är risk-finnar-psykiatri.

Risk-finnar-psykiatri innebär att psykiatrins medarbetare väljer att leta potentiella risker hos patienter istället för att hjälpa patienter att återfå sin autonomi. Det man letar efter är: risk för återfall i missbruk, i kriminalitet, i självdestruktivitet, eller risk för självmord eller våldsamheter.

Risk-finnar-psykiatri är enkelt att ägna sig åt som behandlare. Det finns alltid risker Ingen medarbetare har någonsin fått kritik för att den hittar ”fel” eller ”risker” hos en patient, trots att dessa insatser leder till ökad hospitalisering, minskande självomhändertagande, förvärrade destruktiva beteenden och sänkt autonomi.

Årslånga slutenvårdstider eller decennielånga sjukskrivningar får aldrig kritik om insatserna har givits för att förhindra en ”risk”.

Finns det något sätt att slippa hamna i dessa destruktiva vårdförlopp?

Jodå:

1. Vårdplan

2 Fast vårdkontakt

3. Tydlig målbeskrivning

4. Salutogent förhållningssätt

5. Avslut efter utfört uppdrag

6. Tilltro till patientens förmåga

7. Medvetenhet om risker med behandling

Det finns kroniska psykiatriska sjukdomar, men alla patienter måste inte fastna i psykiatrin i evighetsbehandlingar.