Diagnosdiskussionen börjar…
Lokaltidningen SMP ondgör sig över att Region Kronoberg ändrar arbetssätt när det gäller neuropsykiatri med rubriken: Diagnoser viktiga verktyg för drabbade: ”Hur leder det här till snabbare insatser”
(Det är en låst artikel)
Bakgrunden är att Regionen minskar möjligheten att söka sig till privata utredningar efter nyår. Löpande-bands-diagnostiken kommer att minska. Detta är helt i linje med Socialstyrelsens rekommendationer, men känns naturligtvis ovant och oroväckande. -Kan människor verkligen få hjälp av samhället utan att ha diagnos?
Det självklara svaret borde naturligtvis vara att samhällets hjälp ska fördelas efter behov. Det utredningsvansinnet tyvärr har orsakat är en resursbrist där de som får diagnoser får resurser medan de som inte har hunnit få diagnos får allt mindre resurser.
Men hur har samhället försatt sig i denna osunda situation? Varför måste människor få diagnoser för att få hjälp?
Det viktigaste förklaringen är skolan som havererat och producerar barn som inte når målen, som mår dåligt, och istället för att lösa problemet med skolan så skyfflas problemet över till psykiatrin.
I motsats till när Titanic sjönk, så är inte skolan ohjälpligt förlorad. Det är bara att förändra skolan så behöver inte 10-20% av alla barn diagnoser.
Men nu när vi har nått hit, med diagnoshets och resursjakt, hur ska Regionerna göra?
Jag ser två vägar att gå:
1. Vi diagnostiserar alla som vill ha diagnos! Detta kan göras på ett kort läkarbesök på vårdcentralen. Ingen psykolog och ingen psykiatri behöver vara inblandad. Det kanske är emot socialstyrelsens rekommendationer men det är inte olagligt. Alla läkare får ställa alla diagnoser. Vi kan ha förtryckta rekommendationer som distriktsläkaren delar ut vid besöket (rekommendationerna är ändå alltid desamma vid neuropsykiatri). Distriktsläkaren kan till och med skriva ut vissa centralstimulerande läkemedel. Det är inte heller enligt rekommendationerna men fullt lagligt. På så sätt kan vi massproducera diagnoser så alla får hjälp.
Det kommer att finnas patienter som får fel diagnos ibland, men så är det ju nu också så det blir ingen skillnad.
2. Vi slutar patologisera normala barn. Vi inleder ett samarbete med kommunen för att förändra skolan så att den är anpassad för alla, inklusive elever som har neuropsykiatriska svårigheter. Vi undervisar på elevernas utvecklingsnivå. Vi har en acceptans för att elever har olika förutsättningar. Vi utreder endast de som har påtagliga svårigheter trots en anpassad skola.
Jag vet vilken väg jag rekommenderar.
dralbinsson 
Det är inte alltid jag håller med dig, men det mesta du skriver här delar jag din uppfattning. Det förväntas att alla ska vara stöpta i samma form och förändra sig utifrån samhället förändras och ju mer specialiserat det blir, ju fler blir det som riskerar hamna utanför. Men så länge skolan inte drivs utifrån vetenskap utan tyckande så lär det fortsätta så här…
Hej J och tack för kommentaren!
Det är inte alltid jag delar min egen uppfattning.
Det finns något speciellt att formulera sina tankar i en dialog. Ibland är det inte genomtänkt, ibland är det illa formulerat, ibland är syftet att provocera fram en reaktion, ibland kommer nya erfarenheter och nya resonemang att ta hänsyn till.
Förhoppningsvis blir jag klokare i processen.
Mvh Anders