Transhausens syndrom

Jag stötte på termen ”transhausen” på nätet. Det beskriver ett fenomen som har uppmärksammats i engelskspråkiga länder. Transhausens syndrom är ingen diagnos- än, men det är en intressant iakttagelse.

För att förklara närmare börjar vi med Münchhausens syndrom. Detta är en gammal, mytisk diagnos som beskriver en mytoman som uppger symtom i hopp om att erhålla omvårdnad eller uppmärksamhet. DSM 5 sätter upp följande kriterier:

Münchhausens ligger diagnosmässigt mellan vanföreställningssyndrom och grav personlighetsstörning och det är ofta svårt att avgöra om patienten själv är övertygad om sina symtom eller om det rör sig om mytomani. Det är också svårt att ställa diagnosen då det krävs god kännedom om patienten över tid, vilket ofta är knepigt då patienten byter vårdinrättningar.

Patienten kan söka somatisk vård med olika kroppsliga symtom, men kan också söka psykiatrisk vård. Inom psykiatrin förekommer då ofta historier om kränkningar och övergrepp, blandat med olika symtom och destruktiva beteenden och budskap.

Många debattörer utanför psykiatrin har mycket svårt att tro att någon skulle få för sig att fabulera ihop en övergreppshistoria som inte är sann, men det är inte fullt så ovanligt som man skulle önska.

För att ställa diagnosen Münchhausens inom psykiatrin krävs det att läkaren kan få tillräckligt med information för att vara helt övertygad om att patientens symtom är uppdiktade, vilket naturligtvis är mycket svårt och tidsödande. Det får inte bli fel. Det är ju mycket olyckligt att anklaga en sjuk människa för att ljuga. Som vårdarbetare bör man alltid lita på patienten tills motsatsen är bevisad.

I den moderna vården med ”patientnära vård” och öppna journaler är det än svårare att ens framföra en misstanke om patienten inte är ärlig i sin kommunikation.

Det finns också andra tillstånd där patienten inte alltid lämnar tillförlitliga uppgifter, men då oftast i syfte att uppnå någon insats eller annan sjukdomsvinst. Münchhausens handlar framför allt om uppmärksamhet.

En mer känd variant  är Münchhausen-by-proxy (dvs Münchhausens via ombud). Då söker en vårdnadshavare vård för sin skyddsling,  vanligtvis en mamma (ensamstående, sjukvårdsutbildad) som söker vård åt sitt barn. Ibland orsakar mamman allvarliga skador på sitt barn för att kunna söka vård, oftast framhåller hon sina egna omvårdande egenskaper och att hon ”gör allt för sitt barn”.

Transsexualism är (eller var) i grunden en helt annan psykiatrisk diagnos som innebär (innebar) att patienten har en stark motvilja mot sitt biologiska kön och en stark önskan att vara det motsatta könet. En del av dessa patienter fick en påtagligt bättre livskvalitet efter kirurgisk och hormonell behandling som får kroppen att likna det kön de önskar tillhöra.

Transsexualism-diagnosen är numera under utveckling och det är ideologi och ekonomi som driver utvecklingen, inte medicinsk vetenskap eller etik. Det är svårt att veta exakt vad ideologin anser idag (och det är olika synsätt i olika länder), men i stort sett är det så att den patient som själv anser att den tillhör det andra könet, gör det. Diagnosmanualen ICD 11 följer ideologin och lyfter bort Transsexualism från de psykiatriska diagnoserna. Att ifrågasätta ideologin anses vara diskriminering.

Så var kommer Transhausens syndrom in i bilden? Jo…

I den moderna psykiatrin, när transsexualism har blivit en modediagnos, har personer med Münchhausens hittat en ny diagnos att söka vård för. Skillnaden nu är att transsexualismdiagnosen inte får ifrågasättas. Tidigare hade psykiatrin möjligheten att avbryta en behandling som gjorde skada, även om patienten hävdade att den var verksam. När det gäller transsexualism fortsätter behandlingen tills patienten väljer att avbryta.

Transhausens syndrom (som fortfarande inte är en diagnos, utan bara ett begrepp) används för patienter med Münchhausens syndrom, som söker sig till transvården och får utlopp för sitt uppmärksamhetssökande där.

Transhausen by proxy (som inte heller är en diagnos) beskriver på motsvarande sätt hur föräldrar söker transvård för sitt barn. Föräldern klär sitt barn som det motsatta könet klädstil och hävdar (med olika nivåer av sanningshalt) att barnet inte önskar vara det kön den föddes till). Föräldern får den uppmärksamhet som den önskar och framställer sig som en vårdnadshavare som ”gör allt för sitt barn”.

Lyckligtvis har Sverige försvårat för den förälder som önskar söka transvård åt sitt barn, eftersom vi har blockerat möjligheter till hormonell och kirurgisk transbehandling före 18-årsdagen.

Jag trodde inte först på beskrivningen av transhausen som fenomen, men har fått ändra uppfattning.

Det är en märklig tid att vara psykiatriker.