Certifierad att prata?

En bekymmersam trend inom modern sjukvård är vårdens ökande oro för att prata med patienter. ”Tänk om jag säger fel?” ”Tänk om patienten missförstår?” ”Tänk om patienten blir kränkt och missnöjd?”

Men vilka patienter kräver särskild omsorg för att samtala med?

Neuropsykiatri. Ett kriterium för Autism är svårigheter att kommunicera. Detta är uppenbart när vi talar om den gravt autistiska patienten som inte har ett eget språk och där vi kanske måste kommunicera med bilder eller teckenstöd. På samma sätt kan det finnas orsak att använda enklare uttryck för att prata med patienter med förståndshandikapp.

Dessa uppgifter har dock växt till en myt att det krävs specialkompetens för att prata med alla som har neuropsykiatriska diagnoser. Människor med ADHD behöver KBT anpassad för ADHD, enligt socialstyrelsens rekommendationer. (I verkligheten är KBT redan i grunden anpassad för neuropsykiatri).

HBTQI. Det finns företag som tjänar pengar på att sälja HBTQI-certifiering till arbetsplatser och det finns arbetsplatser som går på detta. Affärsidén är ungefär så att: om man inte köper tjänsten från företaget så är arbetsplatsen negativt inställd till HBTQI-personer. Vill man inte betraktas som homofob/transfob…, måste man betala pengar- och arbetsplatsen belönas med ett certifikat och en liten regnbågsflagga som bevis på sitt sociala ansvar. Man får väl inte ha en regnbågsflagga på skrivbordet om man inte är HBTQI-certifierad om jag har förstått det rätt.

Transpersoner. Jag skrev tidigare om att regeringen ger i uppdrag till socialstyrelsen att ta fram ett informationsmaterial så att vårdpersonal ska uttrycka sig på ett sätt så transpersoner inte upplever sig illa bemötta. Man måste alltså ha specialkompetens för att prata med transpersoner.

Traumatiserade. När vi tog över flyktingpsykiatrin till specialistpsykiatrin 2016 var ett av kraven från behandlarna att teamet fick en egen sekreterare. Argumentet var att flyktingar är så sköra att deras PTSD kan förvärras om det är en okänd sekreterare som svarar i telefonen när de ringer mottagningen. De har alltså klarat sig ifrån krig och tortyr, men det som kommer att skada dem allvarligt är om en annan sekreterare svarar i telefonen när de ringer vården.

Oro för självmord. Lokala vårdrutiner i Kronoberg beskriver att den patient som yppar självmordstankar ska remitteras till psykiatrin. Teorin bakom rutinen är att självmordstankar är en sjukdom som ska botas, vilket är en felaktig teori. I praktiken blir det ett budskap till all vårdpersonal utanför psykiatrin att inte prata med den som yppar sådana tankar. Det behövs verkligen specialistkompetens för att säga rätt saker tycker regionen.

Ätstörningar. Patienter med Anorexia Nervosa anger ofta att vårdpersonal uttryckt sig klumpigt och pratat om vikt och kalorier vilket uppfattas som triggade. Det tillhör närmast diagnosen att anmärka på den typen av kommunikation. Men försämras behandlingen av det? Nä, det bör snarast ingå i behandlingen. I samhället kommer vi ändå att få kommentarer om utseende. Det bör patienten vänja sig vid redan under behandlingen, men samtidigt finns myten: Det krävs specialkompetens för att prata med ätstörda.

Män. APA har givit ut riktlinjer för hur vårdpersonal ska prata med pojkar och män. Uppenbarligen kräver detta specialkompetens – det är ju en så ovanlig grupp individer att vårdpersonal kanske aldrig har pratat med dem förr. När jag ögnar igenom deras riktlinjer inser jag att de inte fattat någonting om hur man ska prata med pojkar och män. Påminn mig om att aldrig söka psykologisk hjälp i USA!

Nåväl:

Vi (inte jag men vården) delar alltså in patienter i en rad undergrupper där det krävs specialkunskaper för att kunna kommunicera med patienten. Det är otydligt vad vården ska göra om patienten tillhör flera undergrupper. Jag har själv inte deltagit i kursen för att kunna prata med autistiska, homosexuella män… Det måste verkligen kräva specialistkunskaper!

Resultatet av dessa dumheter blir att osäker vårdpersonal springer på onödiga utbildningar och remitterar runt patienter som det påstås behövas extra kunskaper för att kommunicera med. Istället för att möta en patient med värme och intresse så ska patienten remitteras bort till någon som gått rätt kurs.

Tack och lov har jag lösningen på detta närmast olösliga problem med att kommunicera. Man använder ord! Svårare än så är det inte. Det kommer att bli fel ibland. Det kommer att ske missförstånd. Patienter kommer att känna sig kränkta nån gång. Så är det att kommunicera med människor. Det är bara att be om ursäkt och göra ett nytt försök. Det är så man lär sig kommunicera – inte genom att gå kurser och remittera iväg patienter.

Och som avslutning:

Härmed certifierar jag mig själv att prata med alla patienter och närstående som kommer till min mottagning eller min avdelning.

….och jag ställer vilken flagga jag vill på mitt skrivbord.