”Ett egentligt vårdbehov”, Vart går gränsen mellan normalt och patologi?

Det finns ett ökande söktryck på psykiatrin. Detta syns framför allt hos barn och unga vuxna. Ibland framförs röster att barn och unga mår allt sämre, men det vet vi egentligen inte. Att fler söker vård skulle lika gärna kunna bero på att en minskad förmåga att hantera obehag, eller en ökad tro på att vården kan lösa livets problem.

De svåra psykiatriska tillstånden tycks däremot bli allt färre. De läkemedel och övriga vårdstrategier som kommit under de senaste decennierna har gjort skillnad.

Men hur ska vården hantera fler patienter som söker vård för illabefinnande som inte är psykiatriska och som våra insatser inte är avsedda för? Det är en utmaning nu och kommer att bli värre i framtiden.

Kort sagt: Hur definierar vi ”ett egentligt vårdbehov”? Vad är det, och vem bestämmer det?

Det är relativt lätt att bedöma och avgränsa de specialistpsykiatriska sjukdomarna, inklusive olika former av missbruk. De missar vi sällan. Men majoriteten av psykiatrins patienter har inte dessa sjukdomar, utan olika grader av svårigheter att hantera livshändelser.

Så bedömningen av vad som är ett vårdbehov handlar om huruvida patienten har svårigheter som vi kan överkomma eller kompensera med psykiatriska insatser. Och den frågan kan filtreras ner till följande frågor:

1. Vad har patienten för resurser att hantera livshändelser?

2. Vad tror patienten att den kan hantera själv?

3. Kan psykiatriska insatser hjälpa patienten att hantera livshändelser?

4. Är patienten beredd att gå igenom den uppoffringen som krävs för att bli bättre på att hantera livshändelser?

Så vi kan resonera om dessa punkter:

1. Människor har enorma resurser att hantera svårigheter. Vi kan iaktta detta var gång en människa hamnar i nöd, eller samhället hamnar i en kris. Nästan alla kan tillgodose sina egna basbehov. Ett fåtal människor med grava funktionsnedsättningar behöver hjälp och denna hjälp finns inom kommunen eller i nätverket, inte inom psykiatrin.

2. Det här är en intressant punkt. Det är nämligen stor skillnad på vad patienter klarar av att hantera och vad de tror att de klarar av.

Det gör det framför allt svårt att utvärdera en behandling. Om vi enbart utgår från patientens subjektiva upplevelse så filtrerar vi fram patienter vars huvudproblem är ”låg tilltro till den egna förmågan”, vilket knappast kan botas med psykiatriska insatser. Tvärtom minskar psykiatrin vanligtvis patientens tilltro till sig själv.

3. Psykiatriska behandlingar är till för att behandla psykisk sjukdom. De fungerar inte alls lika bra för att behandla livets elände. Samtidigt har vi insatser som ger kortsiktig lindring av själsliga plågor (bensodiazepiner, centralstimulantia, sjukskrivningar, stödsamtal, inläggning…). Dessa insatser är tyvärr förknippade med sämre utfall på sikt och en bedömning måste därför vara om den kortsiktiga vinsten överstiger den långsiktiga risken.

Det finns utan tvekan en övertro på att psykiatriska behandlingar löser alla former av illabefinnande, vilket leder till besvikelser när psykiatrin inte ”botar” lidandet.

4. Naturligtvis hade psykiatrin kunnat ge alldeles utmärkta råd som hade förbättrat livet för den stora majoriteten som söker psykiatri. Problemet är att det kräver en oacceptabel ansträngning från patienten. Alla mår bättre av fysisk träning, minskad skärmtid och nykterhet osv, men ytterst få är villiga att göra dessa uppoffringar.

Som MLA är jag ansvarig för att avgöra frågan lokalt. Vad är ett egentligt vårdbehov?

För mig får svaret avgöras av om jag är övertygad om att mina vårdinsatser kommer att avsevärt öka patientens funktion. Eller för att uttrycka det tydligare:

– Kommer psykiatriska insatser att få patienten att gå från arbetsoförmögen till arbetsför?

– Kommer psykiatriska insatser att få patienten att upphöra med destruktiva beteenden såsom självskador, ätstörningar och överdrivet vårdsökande?

– Kommer psykiatriska insatser att få patienten att klara av ett eget boende?

– Kommer psykiatriska insatser att få patienten att fungera som förälder, kunna sköta sin ekonomi, bete sig i sociala sammanhang…?

Om jag inte tror att det kommer att bli så, så finns det ingen orsak att jag rekommenderar någon behandling eller utredning. Om patienten är övertygad om att behandling kommer att fungera så kan vi naturligtvis göra ETT försök (om jag inte bedömer biverkningsrisken som för stor).

Med hjälp av vårdplanen kan vi testa och utvärdera om den givna behandlingen gav det önskade resultatet.

”Ett egentligt vårdbehov” betyder i praktiken att jag som läkare är övertygad om att mina vårdinsatser kommer att höja patientens funktion.