Vårdplan

Det är dags att skriva om vårdplaner, som jag menar är det mest effektiva sättet att bedriva vård, inte bara för patienten utan även för organisationen. Jag ska inte fördjupa mig i resonemanget och utmaningarna gällande vårdplaner här, utan presenterar bara utförandet

PROBLEM

Problembeskrivningen kan innehålla en rad om varför patienten söker vård, men kan också bestå av en novell som beskriver en mer avancerad problematik.

Funktionsgrad: Vad arbetar patienten med? Hur bor patienten? Vilka nära relationer har patienten (inte minst barn under 18)? Hur fungerar patientens ekonomi? Finns det missbruk/beroende med i bilden? Finns det andra destruktiva beteenden?

Tidigare sjukhistoria: Hur länge har patienten behandlats inom vården? Vilka diagnoser har den behandlats för? Tidigare inneliggande vård? Kroppslig sjukdom som påverkar funktionsnivån eller fortsatt behandling.

Tidigare behandlingshistorik: Hur har tidigare behandlingar utfallit? Uppenbarligen har de inte hjälpt patienten till autonomi, eftersom patienten fortfarande är aktuell för vård. Tidigare behandlingar bör ses som en lång rad misslyckanden eller åtminstone otillräcklig effekt.

Bedömning av patienten och problembilden: Vilken problematik, om någon, ska behandlas? Vad är sannolikheten för lyckat resultat?

Eventuellt Etiskt resonemang: Ibland finns det konflikter i behandlingsarbetet som stör vården. Symtomlindring krockar med långsiktig nytta, behandlingen av två diagnoser krockar med varandra, patientens önskemål krockar med vårdens bedömning, en typ av risker krockar med en annan typ av risker, behandlingsmöjligheten krockar med patientens följsamhet och så vidare… Det finns stora fördelar att försöka dokumentera dessa konflikter och varför vi som behandlare väljer en viss väg att gå.

MÅL

Att beskriva målen med vården är bland det svåraste då det finns en föreställning att ”dåligt mående” är problemet och att ”må bra” är målet. Detta är inte sant och orden leder in vården (och patienten) på fel spår. Målet för psykiatrisk vård kan i stort sett alltid sammanfattas med AUTONOMI – eller åtminstone så mycket autonomi som går att uppnå!

I stort sett handlar detta om tre olika spår att följa (och det går att följa flera spår samtidigt):

Bot och stabilisering: Detta mål fungerar för patienter som har väldefinierade sjukdomar. Det fungerar inte för kriser, anpassningsstörningar, personlighetsstörningar eller neuropsykiatriska störningar då detta inte är sjukdomar

Förhöjd funktion: Återgång i arbete/sysselsättning, förmågan att klara sig i egen bostad, hållbar ekonomi, sunda relationer, goda levnadsvanor

Minskad destruktivitet: Avsluta missbruk och beroende. Upphöra med destruktiva beteenden.

Ibland kan målet även vara att leda patienten till rätt samhällsinstans där rätt hjälp finns att få, eller att stödja någon samhällsinstans som står för omvårdnaden av en gravt funktionsnedsatt patient. Målet kan faktiskt också vara att hitta ett mål, eftersom det kan vara svårt att definiera tidigt i processen.

Vart vill patienten nå i livet efter sin kontakt med psykiatrin?

Tvångsvård är ju ett specialfall där tvångsvården i sig är en insats som begränsar patientens autonomi. Ett viktigt mål med tvångsvården är naturligtvis att den ska upphöra. (Det skiljer sig egentligen inte från sjukskrivning eller psykiatrikontakt, där målen är att sjukskrivningen ska upphöra eller att psykiatrikontakten ska upphöra, eftersom båda dessa ger sänkt autonomi).

ÅTGÄRD

Här gäller det att fundera ut vilka insatser och åtgärder som skulle kunna hjälpa patienten att uppnå de mål som framkommit. Finns åtgärderna inom psykiatrin? Behöver någon annan aktör vara delaktig i behandlingsarbetet (närstående, arbetsgivare, missbruksvården, försäkringskassan, primärvården, polisen, kroppssjukvården?)

Fast vårdkontakt är basen i vårdarbetet. Det är den viktigaste åtgärden som kan ha en bred uppgift

Läkemedel är vanligt inom psykiatrin och brukar ingå som åtgärd.

Arbetsterapi har ofta en plats för att höja funktionen

Psykoedukation, gärna i gruppform, är ofta hjälpsamt

Levnadsvanor med fokus på beteendeaktivering gällande kost, sömn och motion – vilket kan ges i samråd med den fasta vårdkontakten.

I enstaka fall har även psykoterapi en plats

….samt att det finns en uppsjö med andra insatser. Poängen är att det ska finnas en tydlig koppling mellan den planerade insatsen och det angivna målet, och en övertygelse att åtgärden kan komma att leda till målet.

UTVÄRDERING

Har man varit noggrann med de tidigare rubrikerna, så är detta bara ett datum som anger när målet ska vara uppfyllt. Iblafnd kan det vara hjälpsamt att tydliggöra vad som händer efteråt. Utvärderingen får ta ställning till om målet var realistiskt och om åtgärderna hade planerad effekt. I idealfallet är det precis vad som har hänt och patienten kan avslutas med förhöjd autonomi. Ibland får vårdplanen förändras och uppdateras och ibland får vi konstatera att psykiatriska insatser inte kommer att hjälpa patienten.

HANDLINGSPLAN

För patienter med en problematik, där vi kan förvänta oss akuta kontakter, är det klokt att ha diskuterat igenom en handlingsplan med patienten så att det akuta omhändertagandet blir så planerat som möjligt. Möjligheten till egeninläggning är en sådan insats.