Vårdplan – utbrändhet

Ytterligare ett exempel på hur en vårdplan formuleras.

PROBLEM

47-årig kvinna. Sjukskriven sedan 12 år tillbaka. Arbetat som undersköterska. Utbrändhetsproblematik. Värkproblematik. Ensamboende. Har en särbo. 3 vuxna barn boendes på annan ort. Dålig ekonomi. Ingen missbruk men viss konsumtion av vin.

Sökt primärvården med värkproblematik. Behandlats med antidepressiva och psykoterapi via vårdcentralen under tre år. Behandling inom psykiatrin i nio år. Initialt misstanke om maskerad depression, därefter bipolärdiagnos, därefter PTSD-diagnos efter ett våldsamt förhållande i ungdomen. Nu misstanke om autismdiagnos.

Har provat åtta olika antidepressiva och dessutom i kombination. Har provat stämningsstabiliserande . Kort behandlingsförsök med Litium. Senaste åren behandlad med neuroleptikum som resulterat i viktuppgång, utan ökad arbetsförmåga. Framför allt träffat tillfälliga läkare inom psykiatrin. Parallellt behandlad för sin smärtproblematik inom smärtenhet vid två tillfällen. Erhållit sammanlagt fem psykoterapier, varav två längre, en traumaterapi på fyra år utan ökad arbetsförmåga. Erhållit arbetsterapi, kuratorskontakt. Arbetstränat vid flera tillfällen med olika former av anpassningar. Är följsam till alla behandlingsförsök och försök till arbetsträning.

Ingentingting talar för autismdiagnos. Mycket talar för omhändertagande och neurotiska temperamentsdrag i personligheten. 12 års behandlingsförsök utan någon effekt på arbetsförmågan gör det uppenbart att patienten inte kommer att gå att rehabilitera. En eventuell autismdiagnos skulle inte innebära någon ny insats som kan förväntas leda till arbete.

Fortsatt kontakt med psykiatrin strävar efter permanent sjukersättning (förtidspension)

MÅL

Förtidspension – permanent sjukersättning

Läkemedelssanering

ÅTGÄRD

Fast vårdkontakt

Kontakt med rehabteam för underlag inför läkarutlåtande inför sjukersättning

Läkarkontakt för läkemedelssanering

Inga ytterligare insatser ska erbjudas inom psykiatrin

KOMMENTAR

Detta har varit en vanlig patient inom psykiatrin. Inremitterad för någon form av illabefinnande för länge sedan. Ingen tydlig diagnos men en nedsatt funktion. Tillfälliga insatser utan samordning. Emellanåt har behandlare givit upp, men istället för att avsluta så insatser så har man hittat på ett nytt diagnosspår att följa. Om det fanns något hopp om rehabilitering initialt så har ett decennium av sjukskrivning grusat det. Övermedicinerad trots att ingen förhöjd funktion kan anas.

Det är ytterst viktigt att denna typ av patient tidigt får en vårdplan, med en tydlig diagnoshypotes, mål och tidsram. Målet ska alltid vara: Återgång i arbete – eftersom det är det patienten behöver för att uppnå autonomi. Denna sjukdomshistoria uppkommer när vården haft som outtalat mål: Välbefinnande, men inte haft någon insats som leder dit, och som dessutom tagit bort patientens egen drivkraft.

Det uppstår ofta en diskussion om vi inte ska behandla lidandet även om vi ger upp tanken på rehabilitering. Generellt bör vi inte göra det, eftersom det vanligtvis leder till övermedicinering, inaktivitet och biverkningar – utan att egentligen minska lidandet.

Jag poängterar alltid i Åtgärder att inga ytterligare insatser ska utföras då det är så vanligt att tillfälliga vårdkontakter sätter in ett piller eller skriver någon remiss.