Rutiner med inbyggd hotbild

Som jag ser det:

En föreskrift (riktlinje,  ramverk, rutin) inom vården, ska ha som SYFTE att förbättra vården, underlätta arbetet och öka säkerheten.

Om SYFTET, med föreskriften, är att uppvisa en fasad av vårdkvalitet, att skydda en chef eller blidka en kontrollmyndighet, och EFFEKTEN av föreskriften är ökad oro och minskad beslutsförmåga hos medarbetarna- då är det en dålig föreskrift.

Jag har gett mig in i två diskussioner förra veckan. Den ena handlade om Socialstyrelsens kommande riktlinjer för ätstörningsvård där jag upplever att man betonar sjukdomarnas komplexitet och behovet av odefinierad kompetens på ett sätt att resultatet blir nervösa medarbetare som inte vågar påbörja vårduppdrag av rädsla att göra fel.

Den andra diskussionen handlade om huruvida psykiatrin bör göra kroppsliga undersökningar på patienter som lägger in sig själva på Självvald inläggning (s.k. fribiljett). Psykiatrin gör rutinmässigt kroppsliga undersökningar på andra patientgrupper som läggs in, framför allt i differentialdignostiskt syfte. När det kommer till gruppen som använder Självvald inläggning så är premissen att de har autonomi nog att välja den vård som passar deras problembild bäst. Genom att behandlas som en ansvarstagande människa, så väljer patienten att agera med ökat ansvarstagande (och det resonemanget har visat sig fungera).

Att bygga in rutiner som innebär att sjukvården gör kontroller, för att övertrumfa patientens autonomi, tar bort denna grundläggande premiss. SYFTET med kroppsliga undersökningar för patienter med Självvald inläggning är att skydda chefer och blidka kontrollmyndigheter, inte att förbättra vården.

Den gemensamma faktorn i båda diskussionerna är när vården författar föreskrifter som ökar medarbetarnas oro. Det leder bara till sämre och dyrare vård.