Själen som kroppens spegel…?

En vanlig tanke kring psykiskt illabefinnande är att det har sitt ursprung i hjärnan. Sedan ger illabefinnandet kroppsliga symtom i form av inaktivitet, stelnad mimik, hjärtklappning, yrsel, tryck över bröstet, tinnitus, problem från magen, värkproblematik, stelhet o.s.v.

Denna idé leder till slutsatsen att man måste bota hjärnan först, innan kroppen kan må väl.

En annan tanke, som inte är särskilt populär, är att illabefinnandet börjar i kroppen. D.v.s. ju mer inaktiva, passiva, stillasittande vi blir, desto sämre mår vi.

Sanningen är att kropp och själ interagerar och påverkar varandra. Vi kan alltså komma in i ett flyt där kroppen är aktiv och hjärnan upplever välbehag, vilket gör kroppen än mer fungerande. På samma sätt kan vi komma in i en ”ond spiral” med stelnad fysik och sämre mående. Vid behandling av dåligt mående handlar det alltså mer om att bryta den onda spiralen än att ”bota” hjärnan. Ett problem med detta är att den nedstämda hjärnan har svårt att dra dessa slutsatser och än svårare att förmå kroppen att upprätthålla en sund livsföring.

Hjärnan kan vi behandla med läkemedel och psykoterapier, men vi kan lika effektivt behandla nedstämdheten genom att bara behandla kroppen:

• Fysisk aktivitet – gärna rytmisk, t.ex. promenader i marschtakt
• Regelbunden, hälsosam mat – sluta med sötsaker och skräpmat
• Regelbundna sovtider
• Socialt umgänge
• Meningsfull sysselsättning
• Inga bildskärmar (telefon, dator, tv…)
• Vårdat utseende
• Städat hem och bäddad säng
• Stickning/handarbete

Det finns även ett antal medicinska insatser som handlar om att behandla kroppen i syfte att komma åt ett sänkt mående

• Betablockerare
• Basal kroppskännedom/andningsövningar
• Botox
• Meditation och mindfulness
• Ljusterapi

Den vanliga synen hos en läkare är att dessa aktiviteter ska patienten ägna sig åt samtidigt som en läkemedelsbehandling, med stämningshöjande läkemedel, inleds. Det går troligtvis fortare att göra så, men det finns ett par problem. Det ena är att patienter tenderar att enbart välja den medicinska vägen och undviker livsstilsförändringarna. Det andra problemet är att den patient som tar sig ur en period av illabefinnande med hjälp av läkemedel minns att det var läkemedel som krävdes, och är därmed sämre rustad när illabefinnandet återkommer senare i livet.

Ett annat argument mot att undvika läkemedelsbehandling är att det finns djupa, melankoliska depressioner som är svåra eller omöjliga att ta sig ur enbart genom att aktivera kroppen. Det är sant att det är så, men det djupet av depression är ovanligt och det är sällan det missas eftersom patienten är så påtagligt hämmad.

För länge sedan skrev jag ett inlägg om pillerfri mottagning, som hade liknande tankar som detta. En modifierad version kanske skulle kallas Psykofarmakafri mottagning. Hoppas att jag hinner starta upp detta innan pensionen.