Psykiatri är busenkelt

Ett stort problem med modern sjukvård generellt, och psykiatri i synnerhet, är medarbetarnas oro för att göra fel. En idé har slagit rot att patientsäkerhet handlar om att hitta fel och utreda dessa, peka ut någon syndabock, och på något magiskt sätt ökar patientsäkerheten.

Det ökar inte patientsäkerheten men det medför en rädsla för att göra fel som sätter en mental spärr hos medarbetaren att ta tag i utmanande arbetsuppgifter. Istället för att någon gör jobbet med entusiasm så undviker alla att göra jobbet för att inte bli den som gör fel. Vi diskuterar i oändlighet vem som är bäst lämpad istället för att börja jobba.

Vi förstärker känslan av hur komplicerat och svårt psykiatri är genom att skriva långa, invecklade vårdprogram och riktlinjer, som vi fyller med vackra ord (med många bokstäver), där vi beskriver hur oerhört komplex varje diagnos är och hur mycket erfarenhet som krävs. Vi begär oavbrutet att personal med högre titlar ska utföra arbetet eftersom en fin titel förmodligen ger bättre vård.

Så låt mig kontra med min erfarenhet. Psykiatri är i grunden busenkelt. Ska man lära sig några vackra ord, som faktiskt leder till bättre vård, så rekommenderar jag:

Autonomi, mål med vården, egenansvar, kontinuitet, etik, professionalitet, medmänsklighet

Och för att ta några exempel på hur enkelt mitt arbete är:

Bipolär sjukdom sjukdom är jättelätt. Beskriver patienten perioder av uppvarvning utan orsak, följda av nedstämdhet utan orsak så kan man misstänka en bipolär diagnos. Det finns ingen utredning som kommer närmare sanningen. Om det är mycket besvärande för patienten kan man behandla med stämningsstabiliserande läkemedel och om patienten får ett bättre fungerande så var det väl en bipolär sjukdom.

Alkoholberoende är ännu enklare. Om mätvärden visar att patienten dricker för mycket (ffa PEth) så har patienten problem med alkohol. Alkohol och droger är alltid patientens huvudproblem, dels för att det skapar egna problem, dels för att det tar bort effekten av alla andra behandlingar. Patienten behöver sluta dricka alkohol och inget är mer effektivt än Antabus.

ADHD är lika enkelt som bipolär sjukdom. Beskriver patienten nedsatt koncentrationsförmåga och låg impulskontroll genom hela livet samtidigt som den inte kan upprätthålla ett arbete så rör det sig troligen om en ADHD. Ingen utredning kommer närmare sanningen. Patienten behöver hjälp med strukturhöjande insatser och kanske centralstimulantia. Om insatser får patienten att fungera så var det väl en ADHD-diagnos – annars inte.

Ätstörningar är enkelt. Har patienten en farligt låg vikt, äter onormalt eller kompenserar efter måltid så är det en ätstörning. Patienten behöver normalisera sitt ätande och undvika att kompensera.

Suicidproblematiken är i grunden inte heller särskilt svår. Den kan psykiatrin nämligen inte göra något år. Det finns, enligt medicinsk vetenskap, ingen möjlighet att förutspå vem som kommer att ta sitt liv och det finns ingen psykiatrisk insats som minskar risken för självmord (förutom möjligtvis de insatser som ska ges oavsett om det finns en suicidproblematik eller inte).

De stora väl avgränsade psykiatriska sjukdomarna är inte så svåra heller. Kan man sin ICD 10 (eller möjligtvis sin DSM 5), så ställer man enkelt de psykiatriska diagnoserna.

Det är verkligen inget svårt arbete. Jag undrar ibland varför jag får betalt över huvud taget.

Det som är svårt med psykiatri är att acceptera att människor ibland mår fruktansvärt dåligt och att vården inte har lösningen på alla problem. Det kan vara svårt att acceptera att patienter ibland väljer en livsstil som man som läkare kan se är skadlig för dem. Det kan vara svårt med pedagogiken att förklara att patienten behöver göra ansträngande förändringar för att få ett bättre liv. Det är svårt att navigera med alla myndigheter som kräver olika former av papper och intyg. Det är svårt att hantera en kontrollmyndighet (IVO) som inte har en aning om vad psykiatri är. Det kan vara svårt att navigera i halvfärdiga datalösningar. Det kan också vara svårt att själv inte hamna i förtvivlan, frustration eller cynism när man brottas med sina egna känslor för hur lite man faktiskt kan och kan hjälpa till med.

Svårigheterna med psykiatri har inte med det egentliga arbetet att göra utan med faktorer som ligger vid sidan om arbetet.

Ingen vinner på oroliga medarbetare! Framför allt inte patienterna