Kontinuitet

För 30 år sedan var kontinuitet ett slagord som vården skulle sträva efter. Som alla slagord så överanvändes det och blev omodernt. Tyvärr, för det är en framgångsfaktor för fungerande vård.

Vårdpolitik idag har alldeles för stor tilltro till datorjournal, riktlinjer, rutiner, vårdprogram och en fåfäng förhoppning att AI ska lösa problem. Det finns också en idé att alla med en viss titel kan ersättas av någon annan med samma titel. En erfaren personal kan ersättas med en nyutbildad, en fastanställd kan ersättas med en hyrpersonal. Kontinuiteten värderas inte högt i vårdpolitiken.

Var har vi nytta av kontinuitet?

Trygghet: En stor fördel med kontinuitet är att patienten känner den personal som den kommer att träffa. Om patienten behöver slutenvård ofta är det också tryggt att se kända ansikten på avdelningen.

Röd tråd i behandlingen: Majoriteten av patienter inom psykiatrin har ingen tydlig diagnos, utan en unik blandning av symtom, beteenden, livshändelser och svårigheter. Den som träffar många olika behandlare kan få vitt skilda diagnoser och insatser. Inte sällan ska pågående insatser brytas utan utvärdering och nya insatser påbörjas. Vad problemen handlade om från början hamnar i skymundan i strävan efter att erbjuda något nytt och oprövat.

Uppföljning: Det är ofta bortglömt att läkaryrket innebär ett kontinuerligt lärande. Vi blir aldrig fullärda. Kurser och utbildningar ger ganska lite, men uppföljning av den behandling som jag själv har satt in ger väldigt mycket. Har man haft förmånen att följa patienter under decennier så har man haft chansen att lära sig mycket.

Informationsbärande: All information finns inte i journalen, och även om den finns där kan det vara mycket tidskrävande att leta fram det som är relevant. Att få återberätta sin livshistoria gång på gång vid vart vårdbesök är ansträngande och slitsamt. Den fasta kontakten kan historien och tiden kan ägnas åt planeringen framåt.

Finns det risker med kontinuitet?

Bekvämlighet: Det är inte ovanligt att psykiatrisk personal bygger upp en patientstock som de sedan följer, tätt och noga. Det rör sig mest om en stödjande kontakt utan direkt mål för träffarna. Läkare kan ha samma arbetssätt och träffar patienterna med hög frekvens, byter piller, sjukskriver och bistår med remisser efter önskemål.

Patienten är ofta nöjd med dessa kontakter som blir trygga inslag i vardagen. Problemet är oftast att det skapas en VIP-vård för den patient som har täta kontakter och en kö för de patienter som inte får tid i de fulla tidböckerna.

Avsaknad av ifrågasättande: Med hög kontinuitet och utan mål med behandlingen (förutom att patienten ska vara nöjd och ”må bättre”) blir det ingen behandling. Patienten stampar på samma plats år efter år. Behandlingen leder inte till autonomi, utan till ett beroende av vård.

Så hur ska psykiatrin tänka för att uppfylla sitt uppdrag att ge god och jämlik vård, med kontinuitet, men utan att skapa köer?

Som jag ser det bör kontinuitet eftersträvas i alla lägen.  Fasta vårdkontakter till alla patienter. För att undvika de negativa effekterna av kontinuitet så bör målen vara tydliga och avstämning ske årligen. Vi försöker i Kronoberg att ha patientgenomgångar där läkaren och fasta vårdkontakten går igenom patienterna och undersöker om vården är på rätt väg, om vi behöver förändra något, eller om vården bör avslutas.

Gör vi rätt saker så räcker vi till för vårt uppdrag.