Lova ingenting som någon annan ska utföra

Jag minns en föreläsning från läkarutbildningen. Det var en akutläkare som följde med ambulans ut till skadeplatser och tog om hand patienter på plats. Han tog upp ett fenomen som jag minns.

När det första omhändertagandet var färdigt åkte patienten med en ambulans till sjukhuset. Kvar kunde det stå oroliga närstående. Föreläsarens budskap var: Ge inte falska förhoppningar! Han menade att det var relativt vanligt att personalen på plats gav närstående hopp genom uttryck som ”Det här kommer att gå bra” och ”skadan verkade inte så allvarlig”, även om skadorna redan på skadeplatsen kunde bedömas som allvarliga och livshotande. De välmenade orden på skadeplatsen blir naturligtvis ett problem när det inte går bra. Om patienten har avlidit av sina skador på väg till sjukhuset, så ställer närstående den adekvata frågan: -”Om det inte var så allvarligt när patienten åkte med ambulansen, vad hände då under färden?”

Detta budskap fastnade åtminstone i mitt huvud och även om jag inte arbetar i samma dramatiska miljöer så kan jag känna igen problematiken. Det kommer en remiss från någon instans där inremitterande har lovat patienten utredningar och insatser, och kanske till och med bot för sina plågor. Sedan uppstår en stor besvikelse och missnöje om inte mottagande enhet kan leva upp till löftet. Den mottagande enheten kanske inte håller med om bedömningen som remittenten gjorde. Det blir en annan diagnos och andra insatser än de utlovade. Det kanske varken blir bedömning eller insatser.

Ett annat exempel är när en kollega får en spännande idé om behandling, kanske via en second opinion. Kollegan kanske har sett någonting hos en patient som gör att de ordinerar en behandling som avviker från gängse strategier – dvs en unik lösning. Det är inget fel i det. Jag gör det hela tiden och upplever att det ofta har en positiv effekt. Problemet uppstår när den som kommit på den unika behandlingen inte fortsätter följa patienten. Det blir då oftast en kort och svårtydd journalanteckning som kan tolkas på olika sätt och dessutom remisser för olika insatser. Mottagarna förstår inte vinsten med den tänkta behandlingen och avslår remisser eller inleder behandling mot något helt annat än det var tänkt. Slutresultatet blir en icke fungerande insats, en frustrerad remittent och en besviken patient.

Inte sällan får vi remisser där någon behandlare har avslutat sin insats och skickar patienten vidare. Det kan i remissen önskas ett antal behandlingsförslag och argumentation att patienten kommer att försämras om förslagen inte utförs. Det har hittills inte hänt att någon av dessa remisser grundat sina bedömningar i klinisk verklighet – utan det rör sig om ett invant sätt att uttrycka sig från olika behandlare.

Detta leder mig till att formulera en elfte punkt i vårdfilosofin: Lova ingenting som någon annan ska utföra! Om du vill skriva en remiss: Var så tydlig som möjligt med vilka insatser som önskas och vilka resultat som ska uppnås. Är det unika och skräddarsydda behandlingslösningar så behåll patientansvaret själv – det ger bästa chansen för lyckat resultat. Har du inte möjligheten att följa upp patienten så remittera inte unika lösningar. Och var ödmjuk och tydlig inför patienten. En idé kan vara bra, men visa sig vara omöjlig att utföra, och då är det ingen bra idé.