SMP anfaller!
Smålandsposten verkar vara på krigsstigen mot vuxenpsykiatrin i Växjö. Det var länge sedan vi kunde läsa skandalreportage där psykiatrin ska framställas som okänslig och inkompetent, men senaste månaden har vi fått tre snaskiga artiklar.
Temat är detsamma i alla artiklarna, unga människor med ett stort lidande utan självklar bot och behandling. Det är just den patientgrupp jag har arbetat med hela karriären och där vi i Växjö har kommit väldigt långt i att ge rätt insatser.
Det betyder inte att vi alltid gör rätt och att alla är nöjda, men att vi generellt gör ett mycket bra arbete.
Eftersom det handlar om patienter i Växjö kan jag inte uttala mig om de enskilda fallen – det är nämligen olagligt. Men jag kan kommentera hur ärendena framställs i Smålandsposten.
Den 9 oktober kan vi läsa:

Vi får läsa att vården står handfallen och att ”Elin” får höra att hon är ett ”omöjligt fall” – fast detta är inte sant. Inte i Växjö. Vi står inte handfallna inför den här problematiken och vi ser inte patienter som omöjliga fall. Tvärtom är Växjö sverigeledande på denna patientgrupp och erbjuder fullt adekvat vård.
Den åttonde november får vi läsa om nästa skandal:

Denna artikel handlar om en kvinna som hungerstrejkar för att hennes dotter ska få en neuropsykiatrisk utredning av psykiatrin. Vinklingen reportern har här är att självmordsförsök borde generera neuropsykiatrisk utredning inom psykiatrin. Klinikchefen för psykiatrin intervjuas och förklarar, helt korrekt, att neuropsykiatriska utredningar inte påverkar självmordsrisken. Människor blir varken mer eller mindre suicidala för att de får utredningar.
Just detta är dock lite problematiskt för vuxenpsykiatrin i Växjö. För tio år sedan hade vi en inkompetent chefsläkare som vid en händelseanalys drog slutsatser att utebliven neuropsykiatrisk utredning ledde till självmord (Vilket Smp fångade upp i januari 2014)

Chefsläkaren tenderade att hitta på egna förklaringar till varför olika händelser hade inträffat och skrev ihop sina egna, påhittade slutsatser. Jag påpekade redan 2014 riskerna med att fantisera ihop sina egna slutsatser i händelseanalyser, men jag missade denna risk. Chefsläkaren och SMP 2014 hjälpte till att sprida myten att: utebliven neuropsykiatrisk utredning ökar risken för självmord! Om man sprider en sådan myt är det kanske inte så osannolikt att närstående hungerstrejkar för att få en utredning gjord.
Redan dagen efter, den 9 november kommer Smp med nästa skandal:

Nu får vi läsa om en kvinna som varit i kontakt med psykiatrin I Växjö för flera år sedan och ska då ha behandlats för ADHD med centralstimulerande läkemedel. Även denna kvinna uppger att hon kallats för ”ett omöjligt fall” – enligt artikeln. Det är samma journalist som skrev om ”Elin” månaden innan och som verkar tycka om uttrycket ”omöjligt fall”. Inom vuxenpsykiatrin i Växjö använder vi oss inte av den termen över huvud taget. Vi ser inte patienter som omöjliga fall.
En detalj i texten fastnar jag för. I Stockholm säger en läkare: ”Vi kommer inte att kunna hålla dig vid liv om du inte har något värt att leva för”, vilket framställs som en viktig mening. I Växjö ska en annan läkare ha sagt: ”…det går inte att rädda alla från självmord”, vilket framställs som klandervärt. Jag kan inte se skillnaden i budskap mellan dessa meningar.
Det som framför allt blir illustrativt i denna sista artikel är att den lyfter fram riskerna med neuropsykiatriska utredningar och efterföljande behandling. Reportaget beskriver en patient som fått utredning, ADHD-diagnos, adekvat behandling utifrån sin diagnos och därefter har patientens liv havererat totalt.
Den utredning som Emilia önskar få i artikeln dagen innan är samma utredning som nästan tog Fridas liv!
Reportern avslutar artikeln med att hon sökt mig, för en kommentar om huruvida psykiatrin i Växjö ”skriver ut patienter som inte är friska”.

Det gjorde hon och jag svarade att hennes upplägg lät ”ytterst oseriöst” – vilket ju stämde bra. Men hennes fråga är ändå av intresse, för även här finns det mytbildningar. Varför avslutas patienter inom psykiatrin trots att de fortfarande uppger symtom?
Det finns flera olika orsaker: patienten blir sjukare av att erhålla vård, patienten motsätter sig vård, patienten kan inte följa uppgjord behandling, patienten flyttar från regionen. I artikeln får vi veta att det, i detta fall, rörde sig om en patient som inte kom på sina besök inom psykiatrin. I dessa fall gör vi alltid flera försök att nå patienten men om vi inte kan upprätta kontakt så avslutas patienten inom psykiatrin – med möjlighet att söka åter. Det skulle vara märkligt, och ett stort ingrepp i patientens personliga integritet, om vi fortsatte jaga patienter som inte vill träffa oss.
Jag tycker det är olyckligt med dessa oseriösa reportage. Ingen vinner på det. Det finns många unga människor som lider. Det finns inte alltid psykiatriska orsaker till lidandet. Psykiatrin i Växjö är en klinik som ligger långt i framkant för att bedöma och vägleda dessa patienter.
Jag har fått ett par kommentarer på detta inlägg, som jag väljer att inte publicera då det rör sig om kommentarer om det enskilda fallet och inte generella resonemang. Jag är själv förhindrad av tystnadsplikt att kommentera enskilda fall. Däremot kan jag kommentera offentliga uppgifter.
En kommentar rörde det faktum att jag personligen inte kan garantera att ingen medarbetare någonsin har använt uttrycket ”omöjligt fall” inom psykiatrin.
Nu finns det ju omöjliga fall. Det mest uppenbara ”omöjliga fallet” är en person som inte är sjuk – där det är omöjligt att bota. Det finns också insatser som är omöjliga. Jag påtalar ofta själv att det är omöjligt att göra en suicidriskbedömning med klinisk relevans.
Men det journalisten på SMP vill få fram är det gamla slitna narrativet att en omnipotent och illasinnad psykiatrisk klinik trycker ner patienter genom att kalla dem för omöjliga fall. Det vänder jag mig emot.
En annan kommentar menade att någon av patienterna hade förbjudits söka vård någon annanstans. En sådan kommentar är bara konstig. Det är fritt vårdsökande i Sverige. En klinik kan inte förbjuda patienter att söka sig till andra vårdgivare.
Det fanns också en kommentar att det inte var ADHD-diagnosen och behandlingen som var farlig för patienten i en av artiklarna – trots att det är just det som beskrivs i artikeln.
Sammantaget kan jag inte diskutera de enskilda fallen, men jag kan kommentera problematiken med ett nyhetsmedium som sprider ett narrativ som inte gagnar de enskilda patienterna.
Det finns patienter som råkat illa ut i vården, som har missats eller feldiagnostiserats eller som har blivit oprofessionellt bemötta. Det finns kanaler att anmäla för den som önskar förbättra vården och jag rekommenderar att man använder dessa kanaler.
Att använda massmedia eller sociala medier för att driva ett narrativ att vården är illasinnad gör inte vården bättre