Symtom på ADHD?

Det kanske är åldern. Kanske hänger jag inte med längre.

För 15 år sedan var jag oerhört imponerad av effekten av centralstimulantia på patienter. Jag arbetade då med patienter som hade mycket bekymmersamma liv, med låg funktionsnivå och livsfarligt destruktiva beteenden. Många hade långa inneliggande vårdtider på slutenvården och saknade förmåga till att utbilda sig eller klara ett arbete. I många fall upplevde jag centralstimulatia som den avgörande insatsen som fick dessa patienter att ta tillbaka sina liv – och jag var mycket imponerad av läkemedlet. De biverkningar som fanns, och som för visso kunde vara bekymmersamma, bleknade i jämförelse med de problem patienterna hade utan läkemedel.

Sedan gick femton år.

Nu sitter jag och bedömer i stort sett alla remisser i Kronoberg till den allmänpsykiatriska delen av specialistpsykiatrin, dit önskemålen om neuropsykiatriska utredningar går. Det är en helt annat problembild som presenteras på remisserna nu jämfört med vad jag behandlade tidigare.

Patienten är trött när den kommer hem från arbetet och orkar inte med fritidssysslor, patienten har det stökigt i hemmet, patienten hade svårt med skolan och var tvungen att anstränga sig hårt för att klara godkänt på proven, patienten hade bara två nära vänner under uppväxten, patienten har svårt att förstå sig på andra människor, patienten tycker inte om att ha på sig obekväma kläder, patienten missar ofta att betala räkningar och kan få betalningspåminnelser, patienten går inte ut med soporna när påsen är full utan trycker ner soporna istället, patienten klipper bort lappar ur kläderna, patienten kan fastna framför dataspel eller framför mobilen i timmar, patienten kan bli jättearg på sina barn och vara tvungen att lämna rummet för att lugna ner sig, patienten har ingen ordning på sina kläder och de viks inte ihop efter tvätten, patienten lagar inte mat till sig själv utan köper snabbmat, patienten måste bli påmind av sin parter för att utföra hushållssysslor, patienten har ett hetsigt humör och kan bli jättearg, patientens tankar rusar, patienten har svårt att varva ner på kvällarna, som liten tyckte patienten bättre om att leka än att göra skolarbete, patienten kan ibland bli överväldigad av alla vardagssysslor, patienten kunde hantera sitt liv när den var ensam men som förälder krävs det en nästan övermänsklig ansträngning för att hinna med allt, patienten hade inte klarat sig utan sin partner som får hjälpa patienten med mycket, patienten har inte läst en bok på flera år.

Låt mig vara tydlig: INGET av detta är tecken på patologi. ALLT är helt normalt. Detta kommer inte att behandlas med amfetaminliknande substanser i Kronoberg, även om de amfetaminliknande substanserna kan få dessa bekymmer att kännas lite mer uthärdliga.

Livet är ibland jobbigt, och ibland känns det outhärdligt. Vi är inte alltid på topp. Ibland borde vi stanna upp och fundera på vad vi kan göra för att få livet att bli mer uthärdligt – och faktiskt sjösätta de planer vi kommer fram till. Och vi är inte skapta för att klarar allt själva. Människor är sociala varelser, som både behöver hjälp av andra och hjälpa andra. Att inte klara sig på egen hand är inte patologi.