Nöjdhetsmätningar

Vi mäter inte effekten av psykiatrisk vård.

Vi har aldrig gjort det för beslutsfattare och professionen vet inte hur det skulle gå till. Det är fullt möjligt att göra det, men man behöver förstå hur.

Istället mäter man andra faktorer, som man tror visar hur bra eller dålig psykiatrisk vård är, men som inte säger någonting. Man mäter antal suicid, men den siffran har ingenting att göra med om vården fungerar eller inte. det är bara en myt!

Man mäter också hur hårt personalen arbetar, vilket vanligtvis innebär hur många patienter personalen träffar per vecka, eller hur lång medelvårdtiden på slutenvården är – vilket inte säger någonting om hur effektiv vården är.

Ibland har man försökt utvärdera vården med hjälp av skattningsskalor. Ett seriöst försök gjordes via det s.k. Nysam-projektet för femtontalet år sedan. Patienter skulle skattas efter en skala som heter GAF. Det blev naturligtvis en flopp eftersom GAF-skalan inte är utformad för det behovet. Många skattekronor försvann ner i meningslöshetens bottenlösa djup.

Förutom detta mäter man patientnöjdhet. Tanken är inte helt dum, men det man mäter är inte om vården är framgångsrik, utan om patienten är nöjd med bemötande och givna insatser. Om behandlingen har lett fram till något positivt, något som känns som en adekvat fråga, kan man inte mäta.

Nöjdhetsmätningar tenderar att få likartade resultat med en 80-20 fördelning. 80% är nöjda. 20% är missnöjda. Sedan kan man formulera frågorna lite olika för att få fram ett bättre eller sämre resultat.

En sak man aldrig mäter i nöjdhetsmätningar är hur nöjda patienter är för att stå i kö. Man skickar inte ut frågeformulär till patienter i kö och frågar: ”Hur positivt tycker du det är att ha väntat två år på en utredning eller insats?” eller: ”Känns det positivt att du under flera månader eller år blir sjukskriven och får lugnande läkemedel istället för en behandling som ger dig tillbaka din arbetsförmåga?”

Nöjdhetstänket är faktiskt en risk för att förlänga köerna till vården. Ingen vill avsluta en behandling innan patienten är helt nöjd. ingen vill neka en patient en insats för att inte göra patienten missnöjd. Tanken att vårdens viktigaste uppgift är att göra patienter nöjda orsakar köer.

Men vi frågar inte de som står i kö vad de tycker, så det märks ju inte.