SSRI

Svenska dagbladet skriver om de antidepressiva läkemedel som kom för 35 år sedan och som är standardbehandling inom primärvården och psykiatrin.

Ett fantastiskt läkemedel med mycket bra effekt och knappast några biverkningar. Det ersatte en äldre generation antidepressiva (tricykliska antidepressiva TCA), Med nästan lika bra effekt men utan de dystra biverkningarna hos TCA.

Under 90-talet var många övertygade om att SSRI var boten på suicidalitet. Två svenska studier visade tydligt på minskade självmord när SSRI kom till Sverige 1993. Att undvika att behandla med antidepressiva, har ansetts vara att utsätta patienten för risk att ta sitt liv.

Hypen kring SSRI runt millennieskiftet var lika stor som hypen kring centralstimulantia som vi ser idag.

Teorin bakom SSRI var också så underbart logisk. Brist på serotonin orsakade de psykiatriska symtomen. SSRI kunde lägga kroppens serotonin på rätt ställe i hjärnan.   Teorin blev aldrig riktigt bevisad, men den var väldigt logisk.

35 år senare är inte hypen kvar men människor mår fortfarande dåligt och önskar snabba lösningar på sitt lidande. Läkaren har fortfarande kvar inställningen att SSRI är den snabbaste och minst skadliga insatsen.

Nyare studier motsäger den fina teorin och visar också på att SSRI inte alls har en suicidminskande effekt. Och nu kommer berättelser om de långvariga, negativa effekterna av läkemedlet.

SvD intervjuar fem individer som inte lever fullständiga liv med sin SSRI men som inte heller kan sluta med läkemedel för  då blir allt värre.

Elin, 32: ”Ingen läkare tog upp hur jag skulle sluta” https://www.svd.se/a/8qKvr1/svara-symptom-overraskar-de-som-vill-fasa-ut-antidepressiva-ssri?utm_source=androidapp&utm_medium=share

Det är en vinklad artikel. Vi har tidigare läst vinklingen om hur SSRI räddat livet på människor, men nu handlar det om de negativa effekterna.

Och där är förmodligen sanningen. För många har SSRI haft en avgörande positiv effekt,  för andra har behandlingen varit helt verkningslös och för många har det varit mycket mer negativt än positivt.

Inte sällan ställs två av psykiatrins interventioner mot varandra,  läkemedel och samtalsterapi. Om nu läkemedel är så farligt, varför ger vi inte samtalsterapier istället?

Jo. Svaret är att samtalsterapier är lika farligt. Samtalsterapier kan också ha en avgörande positiv effekt, vara verkningslösa eller vara mycket mer negativa än positiva.

Men hur ska vi göra? Ska samhället acceptera att människor har ett lidande utan att de får läkemedel och samtal?

Ja. Det är precis så samhället bör agera. För lidande är inte alltid sjukdom. Och lösningen är inte alltid sjukvård. Och läkare och vårdpersonal (och IVO) har en stark övertro att sjukvård hjälper mot lidande.

Och samtidigt glömmer vi bort de riktiga friskfaktorerna: kosten, sömnen,  den fysiska aktiviteten, det sociala sammanhanget, meningsfullhet, nykterhet, naturupplevelser, och frihet från skärmar.